Från EM-bilder till Uffe Långöra

Alla som var på EM var euforiska när de kom hem. Otroligt arrangemang. Otroliga prestationer. Kul och fint och fantastiskt. Verkligen. Inspirerande. Vissa ritter höjde pulsen även om man stod hemma vid datorn och höll andan. All respekt, och tänk vilken betydelse för ridsporten.

Själv var jag som ni förstår inte på plats, och det var ok ändå. Terminen har sparkat igång. Just i mitt stall, på vår ridskola, är det extra spännande i år. Vi har två urgulliga nya ponnyer och en ny liten stor häst som kliver in i verksamheten och ser ut som att han är född där. Framför allt är vår nya anläggning klar och det är så snyggt att man knappt törs gå in. 

I tisdagskväll fick jag rida med på dotterns lektion. Tonårstjejer, rakt igenom. Och jag har fortfarande, fyra dagar senare, träningsvärk. Visst, i sommar har det varit skralt med ridning men jag har sprungit, stavat med bungy pump-stavar (jag vet, hutlöst larvigt namn men bra sägs det) och promenerat mycket men si det räckte inte. Jag hade också (ursäkta den intima detaljen men alla som rider vet precis vad jag pratar om) dragit på mig ett par knäppa trosor så skavsåren var ett faktum. Jag antar att ett par illasittande dito, eller kalsonger, hade irriterat även den bästa em-ryttaren. Nu var det så roligt att rida, att jag inte förstod graden av skavsår förrän en bit in i lektionen, och jag viker inte ner mig i första taget, så jag red ju klart, förstås. Det vet alla som rider också att man gör. Följden är ju, som, vi också vet, att det är ren och skär tortyr att gå på toa och duscha sen i ett par dagar. Hur som haver, jag har burit min träningsvärk med glädje. Och tänkt mycket på den goa gamla trotjänaren Uffe som fick stå till tjänst. Lite butter, till och med lite rädd så att han klipper lite med tänderna i luften ibland, stor som ett hur och lika smidig som en kraftig planka. Många snälla klappar och ett par morötter senare stod han med slappa läppar och halvsov med huvudet i min famn i väntan på att gå ner till paddocken.

När vi kom upp igen, lika stel som jag just beskrev Uffe själv frågade en tjej i stallet hur det gick. Och jag sa att om man bestämmer sig för att älska Uffe rakt av, försöka komma till någon slags flow och smickrar öronen av honom, så kommer man lite bortom den väldigt markbundna traven och känslan av att man håller på att rida in i en vägg. När Uffe till slut klipper med sina långa öron, suger lite på bettet och faktiskt håller med om att det är ok, då är man glad hela kvällen. Skavsår till trots.

Jag såg inte så mycket av de andra i gruppen men små glimtar ändå, av rödkindade tonåringar med lys i ögonen, som kanske inte ville att sommarlovet skulle ta slut men som inte hade något emot att ridningen började. Jag ser fram emot ännu en ny termin, med allt vad det ger att hänga i stallet bland hästar, kunnig personal och trevliga och kloka människor som tycker häst och ridning är bäst i världen. 

Susanne Larsson

Stallmamma, forskarstuderande

och författare