Vad tiden går
Men herre min je vad tiden går. En gång sa en chef till mig (vi pratar tidigt sommarjobb, ett sådant där man inser i efterhand mest kom till och fortgick för att det fanns jysta vuxna som förstod att man växte, utvecklades och hade rätt fullt upp med att finnas till i stunder) att han inte blev trött av allt han gjorde, utan av allt han inte hann göra. Jag insåg då att det var klokt, mest på ett intuitivt plan, men ändå. Han sa också att man alltid kommer att möta människor som attraherar en, och att frågan om att hålla sig till den man har (valt) är en fråga om att bestämma sig. Den var väl mindre svar vit och inte alltid så lätt att reda i, men visst, han hade sin poäng i det han sa.
Allt sådant existentiellt och påtagligt krångel livet kan bjuda en på är ofta utvisat och satt på bänken i stallet. Där gläds man åt en ny häst som kommit och sina gamla favoriter som samarbetar i kylan (i helgen flyttades hästar runt i boxar för att hålla värmen och förebygga att fler vattenkoppar frös och en del av dem fick agera frisörkunder otaliga gånger åt ungar som inte klarade kylan i ridhuset utan hellre ville fläta manar i stallet). En snusig mule på kinden av stallets absolut kärvaste herre gjorde mig glad för hela helgen. Det är något med det där att vinna ett djurs förtroende som liksom tinar en längst in i hjärteroten. Eller som i måndags morse, under sedvanlig privatlektion, då den frustande, livshungrige herr 17-åriga Franko som inte fattar att han är just 17 liksom förnöjt, förvisso med bra kräm i dojjorna, sög på bettet och gungade fram med spanska ridskolan i knäna. Harmoni rakt igenom, trots arla morgontid, -10 i ridhuset och kompisarna på väg ut i hagen. Lycka som sitter i hela dagen för mig. Ju mer jag kämpar med vetenskapliga texter, administrativa system och allt mer utvecklade (?) telefoner, ju mer vill jag vara i stallet. Kalla det flykt, för mig kvittar det, jag bara vet att jag mår bra där.
Hästarna, ungarnas utveckling och kommentarer och en del engagerade föräldrar ger mig mycket. Javisst, katterna, hundarna, hagen som vaknar (under vår höst och sommar, nu känns den mest…kall) när man hämtar eller släpper ut hästar och den fysiska ansträngningen som mock och fodring innebär betyder också något. Men, utöver allt detta, så har jag mer och mer insett vilken mötesplats stallet är och kan vara, mötesplats och forum som slätar ut könsstereotyper (det finns forskning kring allt detta men ni vet hur det är när det uppenbarar sig för en, så där mitt framför ögonen), klasskillnader och andra ojämlikheter som är rätt påtagliga på andra (de flesta då tyvärr) arenor i samhället. När min kära, sedan många år nu faktiskt, ridlärare och tillika stallchef säger att alla ska ha råd att rida, eller att här ska alla kunna vara och lägger ner sin själ i kommunikationen med kommunen, i varje liten unge som kommer och rider och strider för att personer med funktionsnedsättning ska få fortsätta sin ridning som de av olika byråkratiska skäl ibland får avbryta eller lyser som solen när hon pratar om de socialt belastade ungdomarna med invandrarbakgrund som kommer under veckan, då blir jag rörd. Rörd och stolt. Stolt över att vara en del av allt detta. Så klart kämpar övrig personal på i samma anda. Och man ska veta att den som en sol strålande ridskolechefen är en etablerad, långt erfaren och väl anlitad ridlärare och tränare som kan sin sak och mest skulle kunna hålla på med den och resursstarka rätt långt komna elever som siktar mot stjärnorna.
Rörd och stolt blir jag också ibland på helgerna då jag tar del i stalltjänsten, och får extra chans att mysa med alla fyrfota, bidra i flödet då ett stort antal nybörjarfamiljer kommer och fika med kloka, fina och engagerade människor som kan samtala om smått och stort och som lånar ut sina vantar från läktaren när en unge, inte ens den egna, fryser om händerna där nere i spånet. Som kan hejda sig i ett soptag och fundera över något man sagt för länge sedan, som kan garva så mössan kommer på sned eller tyst och vördnadsfullt bara vara. Kanske i väntan på små fingrar som måste få prova själva. Själv tar jag mig ofta uppgiften att bara lägga en hand på en busig eller lite för många gånger flätad ridskoleponny, som håller på att tröttna eller testar gränser för att de som försöker lära sig tränsa inte är kvicka nog. Ponnyn stillar sig, och den ibland frusna (det är svårt att föreställa sig hur mycket man behöver ha på sig i ett stall innan man provat på) kan lära sig i sin takt. Det känns fint, meningsfullt och värdigt. Heja oss, och alla som försöker. Och heja alla fina hästar som kämpar på och fortsätter gilla människor. I alla fall så där tillräckligt mycket så att vi får vara med.
En som inte alltid inordnar sig är den otroligt charmiga och ibland på gränsen till satmariga connemaran som dottern red i veckan. Lika fint och i form som hon kan gå, lika högt kan hon lätta på bakkärran eller knipa ihop ögonen på bästa mulle-manér och bara tvärnita när det är dags att vända över. Vi skrattade gott på läktaren, det gick inte att stå emot, och hejade lika gott på den i kylan rödnästa ungen som pendlade mellan skratt och gråt, och mer än en gång ångrade sitt val av fritidsaktivitet den lektionen. Efteråt, med ryggdunkande mamma i släptåg, var hon dock lite nöjd. Hon insåg att hon ändå tagit sig igenom det, att hon behärskade något och tog nog som inteckning ridlärarens beröm som ändå kom och bar hela vägen hem sen.
Allt gott
Susanne Larsson, stallmamma och
författare inom funktionshinderområdet