Dressyr

Dressyr är en gren med syftet att göra hästen användbar och angenäm att rida och att främja samspelet mellan ryttare och häst. Den nuvarande ridsportens dressyrridning är en klassisk ridning som har sin grund i militärens krav på praktisk ridning från 1800-talet fram till mitten av 1900-talet.

Vid dressyrtävling och vid träning skall hästen ridas enligt Tävlingsreglementet ”Halsens och nackens resning skall anpassas efter hästens utbildningsståndpunkt och så att huvudet närmar sig lodplanet med nosen något framför lodlinjen genom ögat.” Detta är en förutsättning för att få hästen på tygeln. Kännetecken för samling, förutom nosens placering är att nacken alltid är halsens högsta punkt, att bröstryggen höjs, att länden är välvd samt att bakbenen placeras längre fram inunder hästen. Ju längre in under hästen bakbenen placeras, desto mer samlad är hästen och ju mer samlad hästen är desto mer vikt placerar den på bakpartiet.

Hästen ser därmed ut att ha sänkt bakpartiet och höjt frampartiet. Dagens dressyrdomare och ryttare som tävlar i grenen dressyr tolkar Tävlingsreglementet (TR) på ett annat sätt än man gjorde förr. Förr ansåg man att det enda rätta var att rida hästen med dennes mungipa i lodlinjen genom ögat. Även om hästen reds med nosen ilodlinjen genom ögat, så var det så att säga ”bakom hand”/inte ”på bettet”. Förespråkare för den äldre tolkningen kallar sin ridning Klassisk dressyr.

Numera kan man se att hästen rids, under både träning och tävling, oavsett land eller nivå, oftast med nosen i eller bakom lodlinjen genom ögat, ”bakom hand”/inte ”på bettet”. Detta anses ge en onaturlig form som kan vara skadlig för hästen. En extrem variant av ridning ”bakom hand/inte ”på bettet”” kallas rollkur, och anses av många som rent djurplågeri. Detta är dock inte bevisat i forskning. Det som är bevisat är att rollkur kan vara plågsamt för hästen om den kommer till den positionen genom tvång.

Hur man samlar hästen enligt Tävlingsreglementet (TR); ”Samling uppnås och utvecklas genom att bakbenen med mjukt böjda leder engageras framåt under hästens kropp, varvid en tyngdpunktsförflyttning sker framifrån och bakåt. Detta åstadkommes genom att ryttaren under korta men ofta upprepade moment aktiverar sina framåtdrivande hjälper (säte och skänklar).

Därvid drives hästen framåt mot en mer eller mindre stillastående hand, som fångar upp en del av rörelsen framåt för att åstadkomma eftergift i bakben, rygg, hals och nacke och därmed en efter hästens utbildningsståndpunkt och byggnad väl avvägd resning av hals och huvud. Med andra ord ”stämmes hästen av” mellan ryttarens framåtdrivande och förhållande hjälper, varvid s.a.s. en del av rörelsen framåt ”släppes igenom” så mycket att hästen bringas röra sig i just det tempo, som ger dess gång avsedd takt och balans.

Samling erhålles således ej genom ett förkortande av tempot genom en enbart förhållande eller dragande hand, utan i stället genom ökad framåtdrivande inverkan med säte och skänklar mot en mjukt förhållande, uppsamlande och avstämmande hand med syfte att engagera bakbenen djupare under hästens kropp. Samling får sålunda ej förväxlas med långsamt tempo.”

Vid tävling i dressyr är målet att hästen skall visa fria och spänstiga gångarter varvid ekipaget skall vara såpass samspelt att inga hjälper skall synas, utan det skall verka som om ekipaget dansar fram tillsammans.

Dressyr