Favorithästen, en herre med stil

Vi har något gemensamt dottern och jag, våra favorithästar har stil. Hennes svarta lilla fina Snabb som hon så hett suktat efter i över ett år och äntligen börjat få rida lite mer. Och min Franko, stor, brun med bläs och het på gröten som bara attan. Inte förrän nu rider min lilla unge den goa ponnyn med den grad av trygghet att mamman på läktaren kan slappna av, i alla fall något. Han är pigg, het och arbetsvillig. Likaså är det med den stora drasut jag kommit igång på igen efter några veckors uppehåll. Franko. En belevad herre som tänder i när det behövs, som har mycket att hålla ihop i sin stora kropp men som så lojalt trampar på, och så enträget försöker och det uppskattar jag, där uppe där jag sitter och svettas i sadeln. Faktum är att trots tidspressen så valde jag att sätta igång igen för att jag känner mig halv utan ridningen, inte bara för att jag missar en grymt bra träning för hela kroppen, utan för att min identitet haltar utan häst och ridning. Jag vet inte om jag ska tycka att jag är pinsam eller inte, men jag följer impulsen och unnar mig lyxen att få kliva in i en nyharvad manege, ensam i väntan på ridläraren, och där leka att jag rider dressyr under en dryg halvtimme. Jag gör väl det, bitvis, men ändå, mest ser det nog både kantigt och skumpigt ut men med god fantasi och en riktig längtan kan det kännas ”stort pampigt och vackert” som en tränare sa till mig en gång när jag red upp på diagonalen med en liten arabflicka under mig. Så skulle jag tänka, och det hjälpte ju förstås till, så som tanken alltid gör. Åt det ena eller andra hållet.


Tanken, eller hur vi tänker om oss själva är viktigt och något vi hanterar mer eller mindre medvetet. Igår hängde vi i soffan dottern och jag, en kvarts gemensam kvalitetstid framför Barnkanalens nya (tror jag, jag är hopplöst dålig på att kolla på teve) serie om kändisar som ska lära sig rida. Först halvlåg jag där, söndagsdäst och med måndagsångest och orerade (i tanken) om att det var larvigt med kändisar som skulle rida, och förstås på fantastiskt vackra hästar, i lika vackra miljöer och med svindyra skinnsoffor som ställts upp mitt i stallet. Men sen förstod jag ju, det är ju Barnkanalen, som ju brukar hålla viss nivå, att de som var med var både ödmjuka och tacksamma. Sådana fina människor som bjuder på sig själva. Och dottern växte lite av att se hur det de gick igenom, att inte kunna självständigt, det har hon jobbat sig ifrån. Hon kunde mer än dem, och hon kände respekt över vad de satt och lärde sig. Hon fick se idoler som Yanko, och Doreen (hav överseende med stavningen) från barnteve, sång-tjejen Zara Larsson och den coola (med tusen tatueringar) Nicke, rockaren som på kort tid gjort dundersuccé som ryttare, och som tyckte att hästar och ridning, det är ju grejen. Med min egen längtan och lycka (när jag väl bestämde mig för att rida igen) och dessa kända människors glädje över att övervinna rädslor och okunskap och faktiskt våga sig upp i sadeln i bilden kommer jag förstås att tänka på alla dem med funktionsnedsättning som jag följt och packat ridväskor åt genom åren. Deras glädje, nyvunna identitet och förbättrade motorik, styrka och balans gick inte att värja sig emot. Heja alla verksamheter och den personal som bemödar sig att förtydliga att det är ridning på gång, att följa med när det behövs och uppmärksamma det hela. Heja alla föräldrar som kämpar för att deras barn ska få rida, fastän att de själva kanske aldrig gjort det. Kanske gillar de inte ens hästar, eller stallet, och ändå kommer de, försöker sig på att göra iordning hästen och städar bilen extra mycket sen för att det kommer in så mycket grus, lera och hästhår i den sen man börjat vara i stallet. 
Jag började skriva något om tankens kraft. Den gör ingen större skillnad med den fantastiska träningsvärk jag kommer att ha i morgon för att jag red i morse. Min akter kommer att vara lika öm som min bror sa att hans var då han cyklat fem mil (han cyklar verkligen aldrig annars) för att glo på motorcykeltokar på Gotland i helgen som var. Tankens kraft funkar inte alltid heller om man är för sjuk eller belastad, det måste sägas. 
För övrigt har det ju flyttat in en katt här i huset. Komiskt nog, han är en katt och förvisso bara inne än så länge men ändå, har jag också för första gången fått in möss på vinden. Eller vinden, de rör sig i hela huset fast än så länge bara i väggarna. I stallet kan jag både se en mus, och en katt som leker med den, jag viftar bara bort flugor och ev. spindlar eller annat otyg men hemma blir jag som en sjåpig tant. Där kan vi nog säga att det blir lite pinsamt i alla fall. Och att jag inte lyckas att med tankens kraft bli så där morsk och mus-modig som jag hör att en del är. Nu är vinden i alla fall fylld med råttfällor och jag fasar för den dag jag ska gå upp och kolla om de fyllts med små möss. Tacka vet jag stora förutsägbara hästar som luktar gott, hummar när de hör att det är morot på gång, och som bär mig fram och åter i ridhuset. Så att jag får leka dressyrtant, och för en liten stund känna mig hel, gilla mig själv och vara någon som kan något.


Ha en fin slutet på oktober-vecka, november väntar, leran tilltar i hagar och vinden river med sig de sista löven. Med tankens kraft ska det bli till en mysig månad, full av möjligheter att tända ljus och försjunka med näsan i en bok, eller en text som ska bli till en bok, att baka mängder med äppelpajer så att man måste rida ännu mer för att komma i samma ridbyxor – det är grejer det som min pappa skulle ha sagt.

Susanne Larsson, hästmamma, författare och
verksam inom funktionshinderområdet

Comments

mood_bad
  • No comments yet.
  • chat
    Add a comment