Presentation

Vilken tur jag har som får blogga här på ridguiden!
Jag heter Susanne Larsson och är till största del en hängiven hästmorsa på Järna Ridklubb där min dotter rider. Hästar och ridningens betydelse har alltid varit klar för mig. Jag har kopplat mina egna styrkor till mina år på hästryggen och sopandet av stallgångar sen länge. Efter några års uppehåll kom jag tillbaka, dels för att min dotter började rida och dels för att jag ville, för att jag lockades att åter klara den akt och takt det innebär att baxa sig själv och häst runt spåret i någorlunda form. Det kom över mig igen, den fantastiska chans till att lära sig samarbeta, respektera, hantera och övervinna sig själv som kontakten med hästarna och ridningen innebär. För oss så kallade vanliga, och för dem med särskilda behov av olika slag. Det slog mig också hur orimligt det är att jag som egenföretagare inte får dra av just ridning som friskvård, hur sporter med fler killar i medlemsregistren får så oändligt mycket mer i stöd och anslag och att de få killar som rider inte blir accepterade för det i skolan. Det finns alltså en del att slå ett slag för, eller skriva en rad för. Jag tillhör det skrivande släktet och efter ett antal böcker om och för funktionshinderområdet flyttade jag siktet mot ridsporten och hästvärlden. Det var ju så roligt att jag inte ville sluta. Så här långt ligger ett påbörjat manus om Fia på ridskolan, och ett antal noveller om och för målgrupper i olika åldrar. Ett par handlar om personer med funktionsnedsättning också. Genomgående mål och syfte handlar om att belysa potentialen i ridning när det gäller friskvård/det hälsobringande, att bryta upp stereotypa könsmönster och ledarskap. Allt redan belagt och konstaterat, och just därför. För att området behöver lyftas fram, så att politiker och tjänstemän lär sig, och väljer att prioritera det. Det finns en pedagogisk ambition i dem också, man ska kunna lära känna sporten genom att läsa dem. Och få sig en dos av gott horsemanship. Om man vill och behöver. Man kan tycka att det bara roar också, att läsa de korta novellerna.
Kika på några urklipp ur noveller nedan om du vill, och kommentera gärna!

Tack för utrymmet!
Susanne Larsson

Urklipp ur novellen ”Jag vill rida Flurry idag”
När Fia kliver ur bilen och samlar ihop sina saker kan hon knappt bärga sig förrän hon kommer in i stallet. ”Jag vill ha Flurry idag”. Mamma hoppas innerligt att det ska bli så men pratar som vanligt om att det är nyttigt att rida olika hästar och att ridläraren nog har en plan. ”Jag får rida Flurry!” Fia hoppar när hon pratar framför tavlan där det står uppskrivet vilka hästar alla ska få. De andra i gruppen står också där. Nästan alla har kommit. De flesta är som Fia i nio-årsåldern och de har ridit tillsammans i samma grupp i två terminer nu. Några är nöjda med den häst de fått tilldelat sig, andra mindre nöjda men snart är alla igång med att göra i ordning sina hästar. Barnen som ska rida pratar, hjälper varandra, borstar av sina hästar och springer mellan stallkammaren, sina väskor där hjälmar, säkerhetsvästar och ridhandskarna finns och några föräldrar går runt och pratar och hjälper till där det behövs. ”Har alla varit på toa?” ”Ta den tunna jackan, det är inte så kallt idag?” och ”Gör klart din häst nu, om tio minuter ska ni sitta på hästryggen!” Carina som är deras ridlärare går runt i stallet och sopar samtidigt som hon ger råd, lyssnar och svarar på frågor om nya hästen som ska komma. Hon skrattar åt springet på stallgången. Stallkatterna tassar omkring mitt i alltihop och får en klapp, en kattgodis ur hinken och en stund i en famn som har tid.
”Är det någon som inte är klar?” Carina tar på sin varma jacka och ser sig omkring. Alla är färdiga, och det bär av på led ner till ridhuset. Åtta ponnyer trampar på, i olika mak tar de sig an tillvaron, ett gäng barn som vill lära sig rida och en ridlärare som tänker att nu börjar dagens pass. Föräldrarna kommer i släptåg efter. Det börjar skymma och leran som värmts upp under dagen blir kall och hård igen.
”Idag ska vi träna sitsen, få till övergångar mellan olika gångarter och se till att vi samspelar bra med hästen!” Carina informerar och det ligger som alltid en förväntan i den klara ridhusluften. Vad ska hända idag? Ska vi galoppera mycket? Det smyger sig på en känsla av att vara speciell, någon som både klarar av en häst, och som fått hästens förtroende att rida den. Utöver den egna prestationen är samarbetet något som präglar ridningen och stunden i det till kvällen ganska kalla ridhuset.

Urklipp ur novellen om och för de något äldre…:
”Här tänker jag inte på jobbet”
Mona kliver över tröskeln i stallet och axlarna åker ner ett hack. Där de ska vara. Andningen djupnar och näsborrarna vidgas. ”Gud jag älskar den här lukten, nu kanske huvudvärken släpper” En blick på tavlan för att se vem hon ska rida. ”Precis som ungarna” tänker Mona som vet att de yngre ryttarna går som radiostyrda mot tavlan för att se vilken häst de fått. Viktigast i världen i perioder. Hon ler för sig själv när hon hämtar Frankos sadel och träns. Hon brukar rida Franko men det är bäst att kolla, man vet ju aldrig. Inne i sadelkammaren står Pia och kämpar för att få ner Uffes sadel. Pia är kort, och Uffes sadel sitter på en utav sadelhängarna högst upp mot taket. ”Men ta pallen människa!”. Mona fnissar och skjuter fram pallen med högerfoten mot Pia. ”Hur är det?” Pia tar sig upp, tittar ner på Mona från pallen och drar och sliter i sadeln som inte vill komma ner. ”Jo nu är det ju bra, när man är här, annars är det som vanligt, lite mycket”. Mona är fullastad med sadel och träns och vill inte tänka på jobbet, eller hemmet och den sjuka mamman som jämt behöver henne. ”Samma här, jag blir galen. Det är ju tur att man får komma hit en gång i veckan och koppla av”. De nickar samstämmigt mot varandra och går för att göra iordning sina hästar till halv åtta-lektionen. Veckans höjdpunkt.

Och några rader ur ”Du travar Kristoffer!”
Lotta hjälper Kristoffer med sadel och träns. Kalle står stilla och vet att det är viktigt att han hjälper till på det sätt han kan. Kristoffers motorik funkar inte riktigt och balansen sviker ibland. Nere i ridhuset är det pallen som gäller, men med den kommer han upp i sadeln och gillar utsikten därifrån. Kalles rörelser tar över på något vis, och Kristoffer följer med och slipper för en stund att lägga all energi på försöka förstå, hantera och få kontroll över tillvaron. I mitten går ridläraren. De är fler i gruppen och hon går från ryttare till ryttare. De flesta har assistenter med sig. Alla deltagare får prata en stund med ridläraren, på det sätt som de kan och om det behövs med hjälp av assistenten. Kristoffer vill prova att trava idag, Lina, en yngre flicka som har bra balans men svårt med talet nickar när ridläraren frågar om hon har det bra. Hon vill också trava. Christina har ridit länge och klarar sig utan assistent. De som ska träna på balansen, och klara skritten går runt på den nedre volten och gör olika rörelser på hästryggen med hjälp av sina assistenter. Flera av dem kunde inte sitta på hästryggen själva när de började rida. De har övat upp balans och styrka och har som nästa mål att styra hästen själv med hjälp av tyglarna. Ridläraren vet att känslan av att själv styra sin häst gör mycket för jagkänslan och självförtroendet.