Svenskt varmblod är en hästras som har utvecklats i Sverige ur den svenska lanthästen främst för militärt bruk. I dagligt tal används ofta även begreppet svenskt halvblod. Rasen har både före och efter den militära avhästningen på 1950-talet alltid varit konkurrenskraftig i internationella tävlingssammanhang och är bland världens främsta tävlingshästar i grenarna hoppning, dressyr, fälttävlan och körning.
Det svenska varmblodet ska vara välproportionerligt med ett finskuret huvud. Nosprofilen kan variera något men bör inte vara varken för inåtbuktande som hos araben, eller för utåtbuktande. Ögonen är klara och livliga. Ryggen ska vara lagom lång med väl markerad manke. Benen är långa och starka för att ge extra skjuts till deras hoppanlag. Deras goda rörelser har blivit uppmärksammade världen runt och har till och med fått begreppet ”schwedengang” i Tyskland och är då benämning på en utmärkt vägvinnande trav.
Ur Avelsplanen 2006 för Avelsföreningen för Svenska Varmblodiga Hästen: ”En varmblodshäst som är byggd för att naturligt bära sig i rätt form under ryttare och ha lätt för att utföra det arbete vi begär av den. Den ska vara lätt, högställd och långlinjerad, ha ett vackert uttrycksfullt huvud ha en väl ansatt hals, välutvecklad manke, liggande bog och något sluttande kors, en stark rygg med bra sadelläge samt nöjaktigt korrekta extremiteter med hovar av god kvalitet. Önskvärd storlek på hingstar 164–170 cm och på ston 162–168 cm.”
Det svenska varmblodet är en mycket användbar allroundhäst med en mankhöjd om cirka 155–175 centimeter som är lämpad för alla ridsportgrenar. På grund av dess breda användningsområde används den i dag som tävlinghäst, som ridskolehäst och som ren fritidhäst för promenadridning.
BLUP-index, Best Linear Unbiased Prediction Index, avger ett avelsvärde på enskilda individer (hästar) som ska ge en indikation vilka egenskaper dessa individer nedärver till sina avkommor. För att ta fram BLUP-index mäter man alla resultat från 3-årstest, kvalitetstest och tävlingar dels för individen men också på individens avkommor. Det gör att man tidigt kan bilda sig en uppfattning om vilka egenskaper individen nedärver.
Det finns BLUP-index för elva avelsmålsegenskaper inom tre områden:
Under 1800-talet försämrades Sveriges hästavel avsevärt vilket fick svenska staten att reagera. En organisation för remonthästar startades och staten införde regler för hästavel och tyngdpunkten lades på hingsthållning och dess kvalitet. Målet var nu att ta fram allsidiga, hållbara ridhästar med ett gott lynne som skulle passa som både remont för armén och för privatpersoner som använde hästarna för körning och ridning. Grunden var de gamla svenska lanthästarna som hade använts i åratal inom både kavalleriet och bland bönderna.
Till hingstdepåerna i Flyinge och Strömsholm inköptes hingstar från bland annat Danmark, Tyskland, Holland och England. Bland dessa raser utmärkte sig Angloaraber och Engelska fullblod, hannoveranare och trakehnare mest av de hästar som skulle korsas med de gamla lanthästarna för att få uthålligare, atletiska och snabbare hästar. Detta ledde dock till att den svenska lantrasen helt försvann. De svenska varmblodshästarna avlades nu fram på Strömsholm, Flyinge, Ottenbyoch det privata stuteriet Widtsköfle.
År 1874 inleddes hästpremieringar med stränga regler för hästarnas utseende, prestation och karaktär. Premieringssystemet kompletterades 1914 med lagen om hingstbesiktningstvång för att godkänna hingstar för kommersiellt avelsbruk och att utestänga olämpliga hingstar ur aveln. Ston fick endast betäckas med godkända hingstar.
En stambok upprättades för rasen och år 1928 bildades rasens förening, Avelsföreningen för Svenska varmblodiga hästen i Flyinge, som tog över all registrering och förande av stamboken. 1888 avvecklade dock Flyinge sitt stuteri, Ottenby lade ner sin verksamhet år 1891 efter en eldsvåda och Strömsholm som hade anor från 1500-talet lade ner all verksamhet utom hingstdepån som var igång fram till 1956.
Enbart Widtsköfle i Skåne hade hand om aveln av den svenska varmblodshästen fram till 1922 då Flyinge öppnade sin verksamhet igen. Widtsköfle var då det mest framträdande och rekommenderade svenska stuteriet men avvecklades 1950.
Den nuvarande aveln strävar efter att få fram är en internationell sporthäst som skall vara ädel, elegant, hållbar, fertil och ha utstrålning. Avelsföreningen för svenska varmblodiga hästen (SWB) som bildades år 1928 arbetar för att stimulera den svenska varmblodsaveln och stödja uppfödarna och de regionala hästavelsföreningar som är medlemmar i SWB. Det övergripande avelsmålet för Svenskt varmblod är: ”En ädel, korrekt och hållbar varmblodshäst som genom sitt prestationsinriktade temperament, sin ridbarhet, goda rörelser och/eller hoppförmåga är internationellt konkurrenskraftig. Stamboken är fortfarande öppen för utländskt blod men stona eller hingstarna måste då vara godkända av föreningen.
Svenskt varmblod Svenskt varmblod Svenskt varmblod Svenskt varmblod Svenskt varmblod