Hästen, makten och härligheten

Ute ekar hammarslag, högtryckstvättar och andra ljud från dem som bygger om, bygger nytt och jag vet inte allt. Jag fattar inte hur de orkar. Själv sitter jag som fastnaglad vid en avhandling av Erica Hagström; Mellan människa och häst. Djur-blivande i den pedagogiska relationens mellanrum. Jag vet inte vart det ska sluta, har inte kommit dit än, inte förstått allt. Men jag är väldigt intresserad. Jag förstår så mycket som att här försöker, och lyckas som jag ser det, en människa sätta ord på mycket av det jag själv känt och tänkt genom åren, sådant jag kommit att tänka är nästan ordlöst. I Hagströms avhandling beskrivs det som kan-, och som vi är många som ser det nu för tiden, faktiskt behöver uppstå mellan häst och människa, för att det som utvecklas ska vara lustfullt, och etiskt försvarbart. Som Hagström själv så vackert inleder sitt preludium; Hästen är inget verktyg utan en vän. Du följer mig, men inte vem som helst. Jag följer dig, men inte hela tiden.  

Det handlar alltså inte om något gränslöst förhållande där hästen får eller antas göra som den vill, utan om tanken på det hela som just en relation, ett samspel, sådant som kanske inte alltid är så lätt att ge tillräcklig plats inom ridskolors ram och tanke, och för den delen inte verkar värderas särskilt högt inom exempelvis skola och hemtjänst. Bob Hansson skriver så bra om just detta kopplat till skolan i sin Tankar för dagen. Manual för ett snällare liv. Att man vet att relationen är grunden för utveckling, att endast inriktning på prestation och leverans verkligen inte är det mest effektiva, och, som jag förstår Hagström, inte heller kan ses som hållbart ur etiskt synvinkel.

Hagströms avhandling fokuserar relationen till hästen och det lärande som kan komma ur den, men kopplar om jag förstått detta rätt till pedagogik i största allmänhet och jag ser så fram emot att få lästa vidare. Det ilar i magen när jag tänker på att jag till och med ska få kommentera Hagströms tankar under ett seminarium i höst, men just nu, så här i slutet av sommaren, och med en svidande hästlängtan i magen, ska jag låta det handla om hästen, hästar och livet med dem, eller utan dem, i min egen vardag. 

För första sommaren på länge har jag varit utan häst, ridning och stall under en längre tid. Mer eller mindre självvalt men dock ett faktum. I början av sommarbetet åkte jag med morot till Herr Favorit och med uppdrag att vattna törstiga sommarhästar, och jag njöt av det. Det blev inte så mycket rida men väl tillfälle att ”hästa” som jag förresten glatt läser att också Hagström kallar detta att vara med hästen eller hästarna. Så kom livet med föräldrar som behöver hjälp, andra måsten, och ja, kanske ett eget behov av att fundera kring hur jag ska ha det också med min rid- och häst-tillvaro, emellan. Inga ridchanser stod till buds där jag brukar rida och hästa, och jag avböjde att starta upp på nytt i nya stall. Ibland slog mig tanken att jag kanske skulle ta och lägga ner dessa mina försök att förbli ridande, och att finnas i ett stall och låta det vara en del av min vardag. Men så skriver jag en novell för Min Häst, åker förbi en hästhage, tänker på den medryttarhäst jag haft i några år, eller ser en av alla de underbara hästinlägg som far förbi på FB, så är det kört. Det går inte, jag kan inte, vill inte och klarar det helt enkelt inte, utan häst. Jag måste få den hjälp jag får av hästen att komma ner i varv, bli påmind om det mest basala, få njuta som jag gör av att få ett stort djurs förtroende, ett djur som inte behöver ge mig ett dyft, men som gör det ändå, för att han gillar att hänga med mig, för att det går att njuta tillsammans, betandes (han då, jag slår bromsar, aktar fötterna och drar in långa tag av hästlukt i nästan) i solen, på stigen, på ängen, i boxen och faktiskt, ibland också på ridbanan. Ja, jag njuter ju ofta på ridbanan, och det finns stunder då jag upplever att också han min ädle vän gör det. Trots att han som den gamla ridskolehäst han är, borde vara väldigt trött på att gå där varv efter varv. Han tar i, bjuder och ställer upp, för att han vill och tycker att det är roligt. Om jag anstränger mig för att göra det lite roligt. Trots att hästar är och länge varit en del av mitt liv, alltså ses som givet, kan jag fundera över vad som gör det en sådan tjusning. Det handlar mycket som en god vän just sa, om att man får jobba för att få ett förtroende. Det är inte givet, och känns fint när det uppstår. Alla vi som arbetat med barn, och/eller människor i behov av stöd, som inte kan ta det många av oss tar för givet, vet hur det känns när man vinner deras förtroende. Och hur det ska mycket till innan man sviker det. Det handlar om något som känns, som inte går att trycka, eller svepa bort, som kräver ansvar och därför blir meningsfullt på en mer grundläggande nivå

Åter till Hagströms avhandling där en del som lyfts (och ifrågasätts) är den gamla synen på hästen som underlägsen, på människan som den som ska ha-, och måste visa att hon har makt. Det understryks att detta inte är nödvändigt, inte heller uppbyggligt, och som sagt, inte ens försvarbart. Det har länge funnits frågor kring detta hos mig, vad är det som gör att många (fortfarande) tror så mycket på-, och ger uttryck för den synen? Att de verkar vilja, och tro att de måste ha makt och få hästen att lyda? Varför skulle hästen ge sitt yttersta om den inte vill det och till och med tycker om det? Varför skulle den komma till oss i hagen, släppa in oss i sin box och följa med oss, om den inte tyckte om det?  Man kan svara att en del hästar gör det för att slippa obehaget av en stressad och härjande matte/husse, men hur kul skulle det vara att umgås med sin häst på den grunden? Hur kan inte alla gå igång fullständigt på tanken att hästen gör det den gör (för mig) för att den vill det, eller som sagt i alla fall tycker det är ok? Ett annat spår handlar om hur det verkar vara så för en del människor att hästen, eller djur i allmänhet, tillräknas sådant som hör oss människor till, hur kan de inte få vara de djur de är, men ändå  räknas som individer? Hur kan de, också med inspiration från Hagströms avhandling, inte ses som den Andre? Som någon som har något att säga oss, något att säga om situationen och någon som precis som vi, gillar att ha det på olika vis?

Slutligen, detta tänker jag själv, ofta, hur kan man inte bli helt prillig av glädje av att tänka på vad man själv lär i mötet med detta djur? Om sig själv, sina reaktioner och sin förmåga att samspela, kommunicera och vara? Inte för navelskåderiet, utan för att mötet med alla, människor och djur, väl ändå är det som präglar i stort hur vi har det, hur vi lyckas och tillsammans skapar något som håller, växer och fascinerar?

Så, möt hästen, och dig själv med respekt och intresse – det genererar

Läs mer om Susanne