Bland hästar, indianer & cowboys!
Varför bestämmer man sig att man skall boka en resa till USA och rida i Klippiga Bergen och besöka olika indianstammar under några veckor. I mitt fall var det en kombination av ett stort intresse för den indianska kulturen, samt en stor kärlek till hästar och längtan att rida igen.
Vem är jag?
Jag heter Maria Willfox 46 år, mamma till 3 utflugna barn, mormor till två underbara tjejer på 2 och 4 år. Jag driver ett företag inom kommunikation och ledarskap samt skriver resereportage för Ridguiden. Som barn och tonåring så tillbringade jag liksom många andra tjejer mycket tid i stallet. Jag har sedan i perioder i mitt vuxna liv försökt ta upp ridningen igen, men det har varit svårt att få till det, arbete och familjeliv har prioriterats.
På ranchen hos De Boos
Resan börjar hos Chuck De Boo, som är Blackfeetindian och ranchägare i Valier, Montana. Ranchen ligger inte långt ifrån Blackfeetreservatet . Chuck och hans familj driver en ranch med ca 100 hästar och 250 kor på 530 acre. På farmen jobbar även Taylor, en 20 årig kille, som hjälper Chuck med att rida in unghästar och alla andra göromål som krävs på en farm av denna storlek. Det är allt från staket som skall lagas, till kor som skall fösas till nya områden, två vallhundar hjälper också till när korna skall fösas ihop.
Från ranchen skall vi ta oss vidare för att rida upp i Klippiga Bergen. Redan när Chuck kör in på grusvägen till ranchen känns det att vi lämnat civilisterat område. Det är nästan som att åka berg o dalbana när bussen hoppar upp och ner i alla gropar på vägen.
När vi hoppar ur bussen blir vi alla tagna av det vackra och mäktiga landskapet, med bergen som speglar sig i bakgrunden. Det har inte regnat på hela sommaren, vilket märks, landskapet är gult och mycket torrt. Det är i mitten av september och det innebär att brandrisken är mycket hög . De djur som lever vilt i naturen runt farmen är grizzlybjörn, svartbjörn, varg, räv, rovfåglar och skallerormar.
Vi är en grupp på nio svenska kvinnor mellan 18-64 år varav en del väldigt erfarna ryttarinnor med egna hästar som både rider och tävlar regelbundet. När jag lyssnar till tjejerna och deras erfarenheter börjar jag bli lite nervös då jag endast ridit några få timmar ”skogsmulleridning” under sommaren. Givetvis har jag ridit förut, men det var ju ett tag sen. Hur skall detta gå… ja det är så typiskt mig, väldigt optimistisk!
Vi får en stund på oss för att installera oss på ranchen, innan det bär iväg på vår första ridtur. Första turen gå till Chimney Rocks ett fantastiskt berg som ligger på Chucks ägor. När jag väl befinner mig på hästryggen så infinner sig en otrolig lyckokänsla. Det känns fantastiskt att få uppleva denna vackra natur och mäktiga landskap på en hästrygg, vilken känsla när vi väl tar av i galopp ut mot prärien.
Väl tillbaka på ranchen efter vår första ridtur så håller Chucks fru Cary på med att förberedda kvällens middag på grillen. Det blir hemgjorda hamburgare till kvällsmat. Vi avnjuter en underbar måltid under en svart stjärnbeströdd himmel. Hela gänget är ordentligt trötta efter en spännande första dag bestående av resa till ranchen, ridning samt grillning vid lägerelden. Innan det är dags att krypa till kojs så får några av oss tillfälle att se ett norrsken.
Mot klippiga bergen
Idag skall vi iväg på vår långritt upp till Klippiga bergen. Vi går upp tidigt och intar en rejäl amerikansk frukost. För oss svenskar så känns det som att börja dagen med lunch. Chuck och Taylor som skall med oss på långritten förbereder och packar hästarna med allt som skall med.
Att rida över dessa fantastiska vidder är så storslaget så att man får nypa sig i armen för att förstå att det är på riktigt. Älskar man att rida i naturen så är detta att komma till Nirvana, och jag bara njuter av att ta in landskapet. Det är väldigt ovant i sadeln då det är första gången jag rider western ridning. Att rida med långa tyglar och stigbyglar samt en sadel stor som en fåtölj. Det känns inte som jag har någon riktig koll på något, men det skall nog bli bra tänker jag som den optimist jag är. Denna första dag rider vi i ca 28 graders värme så det tar på krafterna. Så det är skönt när vi tar vårt första stop, äter en medtagen sandwich samt tar en kort tupplur.
Efter lunchen fortätter vi mot Klippiga bergen. Jag får se en rödräv som springer upp för ett brant berg, det känns häftigt att få uppleva djur i full frihet på så nära håll. Efter någon timmas ritt får vi syn på en flock hästar. Det känns så overkligt att mitt i prärielandskapet så kommer 15 – 20 hästar galopperande, dom stannar ett bit bort och betraktar oss nyfiket när vi rider förbi.
När vi väl kommer fram till campen är vi alla trötta men mycket nöjda med dagen. Vi börjar med att ta hand om hästarna och släpper in dem i en stor hage för utfodring samt vila för natten. Chuck och Taylor har börjat med kvällsmaten kring lägerelden. Jag längtar mest efter en dusch, men genom att man befinner sig mitt ute i ingenstans så är det inte möjligt. Så vi gör det bästa för att blaska av oss i kallt vatten för att få bort den värsta svettdoften efter en heldag i 28 graders värme ridande över prärien. Nu börjar man fårstå och få en känsla hur det är att vara en cowgirl. Inga större bekvämligheter finns att tillgå, men efter dagens alla intryck känns det ändå som ett väldigt litet problem.
Trötta och hungriga sätter vi oss vid lägerelden och lyssnar på historier som Chuck och Taylor delar med sig av från sina respektive cowboyliv. Det är ett tufft liv, med mycket hårt arbete samtidigt hör man den kärlek som finns till både djur och natur. Båda två har indianskt påbrå så de delar också en annan filosofi om livet och dess mening. När vi väl kryper till kojs i tältet, alla vi tjejer och Taylor så känner vi inte ens hur obekvämt vi ligger för vi är så trötta att vi bara stupar.
Grizzlybjörnar och höga höjder
Efter en härlig frukost, så packar vi våra hästar för vår resa upp i bergen. Idag börjar visst det riktiga äventyret, det förstår även jag när vi är på väg upp för berget med hästarna. Just då drabbas jag av insikten att jag faktiskt har svårt med höjder. På min högra sida har jag bergskanten och vi rider sakta uppför ett relativt brant berg. Just nu känner jag mig inte så tuff, tvärtom känner jag mig lätt illamående av rädsla. Då jag verkar vara ensam i gruppen om att känna denna panik, så försöker jag bara att andas och titta bort från bergskanten. När jag hör Chuck säga att han ser färska grizzlyspår så kan jag inte säga att jag blir lugnare precis. Väl uppe på den första platån, är jag kritvit i ansiktet och det tar en stund innan jag kan andas lugnt och ta in de fantastiska vyerna som väntat på oss.
Ridningen uppför berget var en tuff prövning för mig, det ända jag kunde tänka på var hur jag skulle komma ner. När jag delar med mig av vad jag har känt för resten gruppen blir jag erbjudan att få rida jämte Chuck, då blir jag lugn igen. Chuck är en lugn och trygg person och man känner trygghet bara av att vara i närheten av honom. Nästa etapp upp i bergen blir inte lika brant och jag börjar vänja mig vid att rida uppför. Vi märker också att hästarna blir medtagna av höjden, då deras andning blir tyngre.
Vi stannar ytterligare en gång och för att inta lunch, och nu befinner vi oss mitt i bergen. Jag inser att den rädsla jag upplevde i början av dagen var mödan värd. Vi är alla tagna av det vackra landskap vi har framför oss. Dagen fortskrider betydligt lugnare än den började, ända tills min häst kommer på att han vill fortsätta att galoppera, även när jag betstämt att mig för att sluta. Det är ingen rolig känsla att kämpa sig fast på en hästrygg när man känner att man tappar kontrollen. Men jag får till slut stopp på Rickeche som min unghäst på tre år heter. På vägen hem ropar plötsligt Chuck att vi skall stanna, och där på andra kullen sidan sitter en svartbjörn helt stilla och tittar på oss, och alla börja att fumla upp våra kameror för att föreviga detta fantastiska ögonblick, det är ju inte varje dag man ser en svartbjörn, inte vi från Sverige i alla fall. Efter en stund ropar Chuck på hundarna som ivrigt hjälper till att jaga bort björnen och vi ser den försvinna nerför berget.
När vi väl är tillbaka i lägret får vi höra, av en man som har stannat till med sin häst för att vila, att en svartbjörn hade varit vid vårt tält tidigare under dagen och letat mat. Det känns ju sådär när vi skall krypa in i tälten och åter knoppa in efter en lång dagsritt. Men som tur är har vi Taylor, vår egen cowboy, som sitter på vakt vid ingången av tältet, säkert med geväret redo, hoppas vi, om vi skulle få björnbesök.
Här har ni fått en liten försmak av vad ett hästäventyr i Klippiga bergen kan innebära, givetvis v fick vi uppleva en massa mer dessa dagar.
En av dagarna på ranchen var vi och besökte ett Grizzlygryt som Chuck hade upptäckt på sina ägor. Det var som tur var ingen Grizzly i grytet, men Chuck stod på vakt med geväret redo om det skulle dyka upp en björn.
En annan dag fick vi uppleva hur det är att fösa boskap till nya marker, det var en spännande upplevelse för de flesta av oss, som inte gjort detta tidigare. Vi skulle flytta ett sextiotal djur och driva dem till nya områden. Det var en otroligt het dag, värmen var tryckande men som tur är svalkade vinden oss när vi red. Det gällde att vara fokuserad och inte komma för nära tjurarna, för de tvekade inte att gå till angrepp om avståndet blev för litet mellan tjur och häst. Några förvirrade kalvar kom efter flocken så några av oss fick rida tillbaka och få in dem i hjorden igen. Till slut lyckades vi, och Chuck och Taylor var väldigt tacksamma, för att vi sparade dem en hel dags arbete.
En morgon går vi upp extra tidigt för att möta upp en Blackfeet indian vid namn Alex Gladstone. Han tar oss till ett vackert beläget ställe uppe i bergen där vi får vara med om en morgonceremoni med hans heliga pipa som har gått i arv generationer. Det är en magiskt upplevelse, att få stillhet och reflektion i denna fantastiska natur.
De sista dagarna besöker vi ett stort cowboy- och indianevent i Pendelton. Där får vi uppleva rodeo, parader med indianer, cowboys som stolt visar upp sina traditionella dräkter. Olika indianstammar från hela USA är där och delar med sig av sin kultur i form av konsthantverk, dans och sång. För mig som är indianintresserad är detta ett eldorado.
Efter en sån här lång och spännande resa har jag reflekterat mycket. Jag har fått uppleva dagens indianer med dess kämpande för att bevara sin gamla kultur och fått lära mig hur viktigt det har varit för dem att ha kvar sina gamla traditioner i form av ceremonier, kultur och dans. Vilken viktig roll hästen har för hela indiankulturen och dess överlevnad, och hur viktig hästen roll fortfarande är idag. Att det idag, 2013, finns en cowboy och indiankultur i USA som vi i Europa bara tror finns kvar i gamla westernfilmer. Men som i allra högsta grad lever och frodas i den amerikanska kulturen. En otrolig stolthet och heder för att bevara det gamla. Här har vi mycket att lära oavsett vilken kultur vi lever i….
Resan kommer senare att fortsätta och ta mig till totalt åtta delstater. Jag kommer att besöka Crow-, Cheyenne-, Lakota- , Rosebud- och Sioux-indianer.
Hoppas du haft en trevlig läsning. 🙂
Mvh
Maria Willfox
