Blod, svett och glädjetårar

Blod för att jag lånat ut handskarna till dottern, svett för att jag är otränad, och för att det är värmerekord, och glädjetårar för ja, det finns att vara glad över. När det också finns att vara ledsen över, som det ju ofta gör, då fäller man extra lätt en tår också när något är kul, fint, starkt eller ja ni vet, det bara kommer ibland. På väg in i den där åldern också, så både svettas och tåras det lite väl tycker jag. I det första syftar jag på härligt utmanande kvällsdressyrkurs som nyss gick av stapeln. Från att inte få ihop koordination- och motorik i ridningen, gilla och fatta med huvudet, men inte få kroppen att lyda, när det gäller vår nya linje på ridskolan, till att flyta fram, med stöd i båda tyglarna och i alla fall stundvis känna att det går att länga ut, och samla ihop, utan större krusiduller. På ridskolan jobbar instruktörerna hårt nu utifrån tanken om att man ska ha hästen med sig, arbeta med naturlighet, flow, avspänning och samling om vart annat, rida mer på ytterhjälper för att få en häst som går på båda tyglarna och i balans. De går på kurs, och kommer hem och lär oss, precis som det ska vara. Så kul, så svårt, och så inspirerande. Och hästarna? De älskar det ju förstås.

Dottern och kompisen hjälpte till på ett barnläger här om veckan, så rackarns duktiga, och som belöning fick de en långtur i skogen på ponnyer som, också de, verkade som de aldrig gjort annat. Det blev sista goa hästhelgen innan bete och riktigt sommarlov och det värmer fortfarande i magen. Nu är det så varmt att ridning känns överskattat. Apropå denna värme, kan det inte bara ta och regna lite nu, eller inte lite, mycket? Till och med katten är trött och grinig och det här liknar ju ingen sort. Jag tar det, kalla mig tråkig, men alltså detta är oroväckande, och i alla fall för mig, väldigt varmt.

Desto roligare då att skriva häst-noveller för Min Häst som jag gör när jag inte skriver annat. Roligt för att det för många av oss, så som det var i de yngre åren, är en helt nödvändig tidning. Så var det för mig då, dottern har passerat det stadiet nu, och det skulle vara roligt att höra dagens unga. Jag drömde, lärde mig något, njöt av teckningarna och ja, som sagt, nödvändig. Apropå skriva så har även berättelsen om Ella som tycker att hon redan kan rida kommit blivit till bok nu. Kommer i slutet på augusti på fina Kikkuli förlag. Boken har kommit till med bästa fotografen Göran G Johansson och hans magiska fotografier. Vi fick vara med i lokalblaskan här om dagen, med prat om boken, och sporten förstås. Den fina och braiga, som vi som håller på inte kan vara utan. Läs artikeln om du vill! https://www.lt.se/artikel/kultur/hastar-och-ridning-i-ny-bilderbok-man-kan-lasa-tillsammans-och-fantisera-mer-bara-genom-bilderna

Nu ska jag härda ut i värmen, jag vill inte klaga för jag tänker på alla som har djur och oroar sig för foderbrist, på alla gamla eller andra som inte så lätt kan ta hand om sig själv som förstås kan få det än jobbigare när termometern klättrar upp över 30-strecket. Låt oss värna miljön, hjälpa varandra, och komma ihåg att ge hästarna vatten i hagarna. Snart vänder det, det måste det, och snart blir det fin och krispig sensommar, början på hösten, och då är det fint att rida igen. Jag längtar.

Susanne Larsson

Stallmamma som skriver för funktionshinderområdet, och om hästar och ungar förstås.