Glad av djur

Jag möter en gammal kollega och hans hund snufsar och rufsar runt mina ben. En kärleksfull slick, en glad blick, och hopp iväg för att grufsa lite på några som står och pratar en bit bort. Hemma kommer katten och jam-pratar, låter nästan som en höna, stryker sig uppfordrande men också, kärleksfullt, mot mina ben. Visst, han vill ha mat, men är också uppenbart pratsugen, och glad att se mig. I stallet hummar herr farbror fin-hästen mjukt när jag kommer på gången, han trycker sitt stora huvud mot min mage, låter mig klia honom bakom öronen och längs den långa halsen, tuggar morötterna han får länge och muffar kärleksfullt runt med mulen sen. Över mina händer, upp mot ansiktet där han håller sig kvar och låter mig blåsa honom i näsborren, och far vidare ner över mina fickor med sin torra varma känsliga mule. Han vill ha mer morot men pockar bara, säger ingenting om att de är slut, och fortsätter umgås som bara en häst kan. Man blir glad av djur. För en stund glömmer jag hemska nyheter, stressen i vardagen, tråkiga måsten och sådant jag inte har lust med men borde.

Under ett metod-seminarium, där en av texterna råkade handla om ridterapi, lär jag mig att frågan om det etiskt riktiga i att rida, om att tvinga hästen, blivit så stor att många överväger att sluta, eller i all fall letar vägar och lösningar för att få hästen själv att vilja.

Där hamnar inte jag, djur är djur och jag behöver leda, men ABSOLUT tycker jag om känslan av samspel, samarbete och att arbeta så att hästen tycker om det vis på vilket vi tar oss fram. Oavsett om det är på ridbanan eller i skogen. Det är kul att lära nytt. Och kul att finnas på en ridskola där personalen tycker om att lära nytt, och vill lära oss som finns där. Så är det hos oss, och det är värt något. Jag hoppas även de som fortfarande sitter fast i det gamla, tron på härskandet, som viftar eller till och med drämmer till hästen när den inte gör precis som de vill, tänker om och förstår hur onödigt, och omodernt, det är. Jag hoppas det får känn på hur roligt det är att umgås med häst, och djur i största allmänhet, när det sker utan kamp, spänning och till och med rädslor.

Seminariet, även om metod stod i fokus, pekade förstås på nyttan med ridterapi, men det visste vi ju redan.

För övrigt är jag i tagen med fina fotograf Göran G Johansson. Göran som plåtat i den kommande lilla boken om barn och häst, om att rida på ridskolan och tycka att man kan allting själv. Underbara bilder som är en ynnest att skriva till. Vi drömmer om fler böcker nu, och det brukar bli något när vi sätter igång att drömma. Jag ska bara få till ett annat litet manus först…och drömma lite vidare om att rida mer för det står högt på önskelistan just nu. Hej och hå. Ha det gott alla, av med täcken och njut av sommarvarma hästar – det ska jag försöka göra.

Susanne Larsson

Stallmorsa och författare med

Comments

mood_bad
  • No comments yet.
  • chat
    Add a comment