En katt i knäet

Vi har avancerat här katten och jag. Från att ha varit (katthemsskatt) lite skeptisk, eller ja, smått orolig med en evig hållning om att hellre fly lite innan, ifall det skulle visa sig bli lite obehagligt, ligger han nu så avslappnad i mitt knä när jag sitter framför datorn att jag får parera med mina ben och hindra honom från att ”rinna” ner på golvet. Fullständigt avslappnad. Om jag sitter här (och är jättetråkig som inte leker med honom) länge då hör jag plötsligt ett uppfordrande jam bakom mig. Med en lätt förnärmad min låter han sig bäras upp (han har till och med hoppat upp själv på uppmaning) och väl uppe sjunker han ner och startar sitt spinnande, och hårar ner mina byxor på katters vis. Förutom att jag sitter hemskt obekvämt när jag har honom i knäet, lätt framåtlutad för att nå tangentbordet och ändå undvika att köra in kattskrällets huvud i skrivbordet, så är det väldigt rogivande. Man är liksom inte ensam, det är varmt i knäet och det är gott att ordna så att någon trivs så hörbart.

Trivdes gjorde jag själv också på hästryggen i det morgonkalla (men nyharvade!) ridhuset i morse. Min stora måndagshäst och jag har i läxa att rida rätt upp och flytta oss ut på spåret i gen i en sluta. Till exempel. Vi kämpade båda två så svetten lackade och jag tackade den stora ridguden för att jag får vara med om sådana ögonblick av fullt fokus, tydlig skärpa och total avkoppling från allt annat, de vanliga måstena, stressen, otillräckligheten. Jag skulle aldrig tycka så mycket om det om jag inte kände att hästen njöt han också. Om han inte tog i, bjöd på sina frustningar, sina lätt spelande öron och sin vilja att samspela. ”Nästa gång provar du dressyrsadeln” sa Carina ridlärare och jag längtar redan. Jag njuter av stunden, och jag njuter av att vara trött i kroppen nästan hela dagen sen. Tänk att hjärnan och själen får sådan vila av att kroppen är trött. Det är väl något ursprungligt i det, något vi behöver många av oss och något man borde se till att bli oftare.

För övrigt var stallet lite upp och ner i morse. Spöknatta (som vår fantastiska ungdomssektion höll) och hoppkurs på en och samma helg. Vilket engagemang, vilken vilja till att driva klubben framåt och mot bredd och vilka lyckliga ungar och vuxna som alla fått sitt på olika vis.

På vägen hem här ikväll såg jag att några på min radhusgata fått upp julgransbelysningar kring knotiga grenar eller grindportaler. Någon hade tänt ljus på köksbordet och ställt en amaryllis i fönstret. Man kan väl inte säga att det lackar men det knackar på. Mörka november gör kanske att vi längtar. Bort, till jul, efter ro och avskildhet eller sällskap. Det ser nog lika olika ut som det finns människor på en gata. När jag borstade hästen efter ridningen i morse blev det prat om lussebullar. Kan jag baka till luciafikat? Och jag visst kan jag det. Jullängtan står inte för dörren så där överdrivet i mitt hus, men lussefika i stallet, lite granris hos hästarna och lediga ungar som fryser men ändå inte vill åka hem. Det kan inte ens jag motstå. Men, hej och hå, först lite mera lera och november, grushögar på hallgolv, kalla och fuktiga kvällar i ridhus. Det ska väl gå i år också.

En fin vecka till alla som kämpar för ridsporten, allas plats inom den och för att vardagen ska snurra även för dem som behöver lite stöd i tillvaron.

Susanne Larsson

Stallmorsa och verksam

inom funktionshinderområdet