Alla säger att det går fort

Hur undviker man att dras med i tempot, trender och processer? Frågan är dum, eller något retorisk kanske. Man vet ju att det gäller att hålla sig medveten, reflektera över det man gör och göra val…det är ju bara inte så lätt alla gånger. Själv är jag så trött på stress att jag kan gå av. Jag tycker att jag själv är larvig när jag springer omkring, jag kan känna förakt när någon säger att de ställt klockan på ytterligare en timma tidigare för att hinna ut och springa (kl. sex) på morgonen eller smälla av när någon hetsar upp sig i kön på Konsum. Ändå springer jag själv runt (ställer inte klockan på en timme tidigare för att hinna ut och springa, där går gränsen), hetsar upp mig när någon kör för sakta och undrar över hur jag ska hinna med att köpa julklappar och ja, stressar helt enkelt. Till mitt försvar är det svårt att få ekvationen att gå ihop, arbetstid, mamma som behöver hjälp och dotter som ska iväg på aktiviteter. Och nu mer en katt som inte ska vara ensam för länge, och som vill busa och bli omkringburen på när man kommer hem. Jag gör vad jag kan för att inte dras med, och leva så vördnadslöst och stressigt att man inte hinner njuta, lyssna och vara. Läsa ska vi inte tala om. Även om det tar tid att åka till stallet känns det som en tidsvinst att vara där. Eller en livsvinst. En investering för där går pulsen ner, där stannar tiden lite grann. Där är det gott att vara, och skönt att komma hem ifrån. Lite kall, hungrig och med annan luft i systemet.

Alla kanske inte upplever stall- och ridskolevistelsen som jag. I förra Häst och Ryttare kunde man läsa en ledare om forskning gjord på tjejers mående i ridklubbarna. Det förekommer alltså att man mår dåligt för att man inte är snygg nog, har rätt kläder nog och kan slappna av socialt. Det är ett tryck som drabbar medlemmar i våra ridskolor som borde vara fria från liknande. Som bara borde rymma glädje över intresset och kontakten med hästen, att vi delar det och till skillnad från i skolan (det borde inte finnas där heller) eller på stan måste se ut på ett visst vis. Jag tänkte att så där är det väl ändå inte på vår klubb? Jag uppfattar det inte, men måste inse att jag inte har tillgång till den världen riktigt. Jag känner inte tjejerna i den åldern där det kanske förekommer. Min dotter och hennes kompisar har inte riktigt gripits än av köns- och utseendefixeringen på det sättet. Jag brukar skriva om det viktiga i att vi vuxna reagerar när barn- och ungdomar (och andra vuxna förstås!) inte bygger sin kontakt med hästen på respekt och känsla. Hur man beter sig mot andra människor i stallet är förstås lika viktigt. Det är inte så lätt, apropå att dras med och förhålla sig till processer, men åh vad vi har att vinna på att stå för att bra bemötande är en vinst och tillgång för alla.

För min och vår del här hemma blir det mycket stall framöver. Jullovet närmar sig och det fylls på med aktiviteter. Hoppkurser, hästägare för en dag, luciafika. Jag minns mina egna stalljular från då jag var liten och yngre. Där jag hade häst några år hade Barbro som hade stallet alltid lagt en chokladask på sadeln till julafton och trots att man visste vad det var i paketet så kändes det så särskilt att gå ut i sadelkammaren och hämta det. I stallet luktade det granris och glittret på boxdörrarna kändes lika rätt som det känns fel sen en bit in i januari. När jag kastade ett öga i almanackan och insåg vidden av alla inprickade aktiviteter (när ska man som sagt köpa julklappar?) så tänkte jag, det gjorde man inte när man var yngre, att det är ju tur att man är i stallet och jobbar lite så att all choklad och skinka får en chans att ta vägen någon stans…

I livet utanför stallet, pågår det också saker. Jag har fått klart med en kommundoktorandtjänst och ska forska för lss-området från och med nyåret. Det är helt fantastiskt roligt för egen del och jag är väldigt glad å områdets vägnar. Vi behöver teori, forskning och resultat och jag ska göra vad jag kan för att belysa att det lönar sig att arbeta för att personer med funktionsnedsättning och insats ska få förutsättningar för att kunna delta och påverka i möjligaste mån och med en självklarhet som borde varit just självklar för länge sedan. En ambition och tanke är också att belysa vad evidens och uttryck för det kan vara inom utförandet av lss-insatser. Det blir spännande det. För övrigt är det avslut och planering för nästa år som gäller. Som i alla december. Jag hör att många med mig längtar ovanligt mycket efter lite julledigt. Med det tänker jag lite extra på dem som inte med självklarhet är eller kan vara lediga över jul. Allt lite överskuggat av den budget som inte togs, av det faktum att vi måste rösta igen, och att den spårändring i politiken som planerades får vänta, eller kanske aldrig blir av. Fler än jag verkar inte riktigt orka tycka att det är spännande. Även om det som vissa säger kanske ändå är bra att politiken måste bli tydligare, mer till ideologi och värdegrund. Med det i blick kan man hoppas. Och önska. Och välja så småningom.

Susanne Larsson

Ridskolemamma och författare

inom funktionshinderområdet

Comments

mood_bad
  • No comments yet.
  • chat
    Add a comment