En stund på jorden

I morse när jag stegade genom sommarhagen för att på ängen allra längst bort hitta en samling sömniga herrar for tacksamheten genom bröstet på mig. Inte bara det, som alltid när jag gör saker jag tycker om, vill jag göra mer. ”Skulle jag inte ha en häst på halvfoder?”, ”Skulle jag i alla fall inte kunna rida två dagar i veckan?” eller, som ofta ”tänk att bo lite mer så här, nära med djur och nära natur?” Jag påminde mig om att vara i nuet och närmade mig de sömniga, solvarma och snart sommarlovslediga ridskolehästarna som förgyller vår tillvaro i veckorna. Min, eller min, min medryttar-på-lördagar-häst Franco, han låg utsträckt med huvudet i en grästuva och hade inga som helst planer på att ut och guppa med mig. De övriga, de som stod och hängde i solen tittade nyfiket, pockade på en godbit, snusade mig över ryggen och såg ut att skratta när jag försökte övertala Franco om att det skulle bli kul att ut och rida lite. Snart var han på benen ändå, den gode gamle Franco, och mumsade på moroten som legat i fickan på mig. Vi masade oss i sakta mak upp emot stallet och fick som vanligt, Franco, inte jag, en massa glada småbarn omkring oss när vi gick in i stallet. ”Får jag klappa!”, ”Åh, vad stor!”, ”Vilken fin häst!”. Småbarn på väg in till ponnyer som ska sadlas, tränsas och göra sitt på nybörjarlektionerna som går av stapeln varje lördagsmorgon. Stämningen är obetalbar. Ögon som lyser, mammor och pappor som kämpar, stallvärdar som myser och hjälper till och som vet att om en stund ska de ta förmiddagens första kopp ute i solen. Själv ska tar jag mig upp på hästryggen så småningom, för första gången på flera veckor efter en hiskelig arbetstopp och en rejäl käk-inflammation som höll på att ta knäcken på mig. Det är underbart, faktiskt, på riktigt, samspelet på hästen, naturen, motionen och hur arbetet utmanar mig, både fysiskt och psykiskt – det gäller att tänka, förstå hästen, koordinera och balansera. Jag tänker på vad jag får skäll om av Carina, min ridlärare sen länge, när jag rider lektion och övar mig, så 46 år jag är. På daggvåt ridbana, med sol i ryggen känner jag att det trots allt, ändå finns stunder. 

En stund var det här om helgen också. Minihoppning som liksom alltid fylldes till brädden med ryttare i alla storlekar. De första, som knappt galopperar självständigt än, som storögda tar sig fram mot ridlärar-Lotta som med van hand guidar både barn, häst och publik. Min unge satt på den heta Pride, som hon nyligen lärt sig rida i grupp och under ”vanliga” omständigheter, som dagen till ära och med läktaren i åsynen tog ifrån tårna och helst hade sprungit genom väggen för att slippa ifrån alltihop. Nervös var han, men med min lilla fia som ändå lärt sig att man måste vara lugn när hästen är rädd, Lottas kloka instruktioner och godmodiga tålamod och en publik som hade vett att vara tyst så gick det bra. Den goa ungen, och många fler därtill, tog sig en efter en runt banan, fick sig applåder, en rosett på slutet och växte flera centimeter. Tack vara supportande föräldrar fick många också en go fika i kafeterian hos Gun, stormorsan som alltid står där, och fikade stolta och nöjda på läktaren när de större ryttarna flög med sina hästar över de upphissade hindren. Tänk vad en ridklubb och eldsjälar som kan något kan åstadkomma. Sådana där stunder som fastnar, betyder något och leder vidare. Mindre fantastiskt och kanske inte så bidragande till växt, är det också att se katten sträcka ut sig i gräset, att själv få slumra till i solen och för en stund lämna måsten, borden och annat som trycker på i vardagen. Snart är det terminsavslutningar, sommarlov, kanske ridläger eller i alla fall någon slags semester. Ta vara på alltihop, det ska jag försöka med.

Susanne, ponnymamma som rider 

Comments

mood_bad
  • No comments yet.
  • chat
    Add a comment