Stallet balanserar

Jag jobbar för mycket, och på ständiga ”delade turer”. Sådan är vardagen nu, det handlar om att hinna med att vara mamma, och ibland människa också (jo det händer att jag träffar en vän eller två och låter jobbet ligga) och jag är på en gång tacksam och en gång väldigt trött. Jag vill aldrig jämföra min flummiga doktorandtillvaro med den som på riktigt har delade turer i exempelvis hemtjänsten, eller på riktigt är chef och ansvarar för personal, och brukare, i någon form av stöd- och service-verksamhet, men en kort stund får jag släppa en längtans suck upp ur mitt inre och samtidigt, le som jag gör när jag tänker på att jag fått chans på forskning för funktionshinderområdet, när katten gör en tjurrusning i parken bakom huset och som den värsta boxer vill leka, eller när Uffe Långöra, stallets ibland mest skräckinjagande fux, låter sig övertalas och sakta makar sig vidare dit vi människor vill att han ska gå. Eller när vi människor omkring våra fyrbenta vänner ler mot varandra, i samförstånd, i glädje över det vi är med om, över barnen och den tillit hästarna visar oss. Vi ler lite också över den vår som börjar leta sig in i hagarna, som viskar i jorden om gräset som är på väg, om långa sommardagar, om vila och kanske ro. Jag fjantar vidare och lever på som om det just jag gjorde var viktigt och betydde något. Både i forskningen och i stallet. 

Tacksamheten sköljde över mig flera gånger här i påsklovsveckan. Över ljumheten i vinden, över påsklovs-aktiviteter i stallet då den lilla ungen här fick flera chanser att lära, att växa och att sucka över att man får jobba lite på plats också. Under stalltjänsten som inföll i lördags fick de jobba ordentligt tjejerna, och det gjorde de också. När jag ser och hör dem gå runt och checka av att alla hästar har fått kraftfoder, att hästarna som släppts in står i rätt box, och stolta konstater att de fixat nästan hela stallet själv så skrockar både tacksamhet och stolthet på mig i magen. De tar i, bryr sig inte om hur de ser ut och upplever att de kan ta ansvar, ordna själva och göra gott för andra. Jag kan inte tänka mig en bättre plats att vara på, att fostras på och att bli till en jämlik, självständig och stark (jag har alltid träningsvärk på söndagen då vi haft stallet en lördag) individ på. 

Min lilla unge, inte så liten längre faktiskt, hoppade hetsporren bland ponnyerna en dag och fick privatlektion på den hett åtrådda connemara-ponnyn en annan, den som behöver mycket stöd och korrigering för att spåra, ta sig rakt fram och överhuvudtaget jobba i någon slags form som håller måttet. ”Jag är helt svettig” var kommentaren när jag gick fram efter avslutad lektion. Leendet avslöjade stolthet, och faktiskt, en ödmjuk kommentar kom om att hon lärt sig mycket. Roligt, effektivt, och ja, värdet av väl utbildade ridlärare talar för sig själv. Jag har själv kommit igång med min ridning igen, så där på ”ponnymorsa som aldrig har tid” -nivå men ändå. Efter idel förkylningar och hiskeliga arbetstoppar tog jag tag i saken och har nu ridit ett par pass. Jag blir också svettig, men känner den ilande lycko-känslan som infinner sig när man varit så upptagen av att kommunicera med hästen, med att övertala sig egen kropp att lyda och att hitta flowet, att man inte tänkt en centimeter på jobbet eller sådant som kanske tynger lite i vardagen. Inte lika snygg på ridbanan som horse-show-folket, men ändå, tillräcklig för att förbättra sömnen, hållningen och balansen i tillvaron. Mer rida åt folket. Igen. 

Susanne Larsson, ponnymamma på ridskolan, författare till ett antal böcker för funktionshinderområdet och numer kommundoktorand vid Ersta Sköndal

Comments

mood_bad
  • No comments yet.
  • chat
    Add a comment