Inte längre ponnymorsa. Jag närmar mig de 50, och det är som det är med den saken. Inte bara kul men det kunde ha varit betydligt värre. Det finns till och med fördelar med stigande ålder (även om man får jobba lite för att hitta dem). Till nackdelarna hör, jag tror vi är många som känner igen oss, utöver att kilona smyger sig på en bakifrån, krämporna. Innan jag radar upp dem, med emfas och en stor portion självömkan, så ska det sägas att jag känner stor respekt för dem som har mer omfattande åkommor än mina.
Vi börjar med ryggen, som kräver att man stretchar ordentligt varje dag (ridningen är kanon men ihopdragna lår- och sätesmuskler behöver dras ut annars blir det problem ), böjer på knäna när man fyller hövagnen och lyfter vattenhinkar och ser till att promenera nu och då. Tänderna, i mitt fall går sönder när jag biter av hårda saker, de spricker, värker, ilar och blir till tråkiga utgiftsposter som man kunde har lagt på något annat. Åderbrock, jag vet, det är inte roligt att ens läsa om, nu kräver de en insats, jag är trött på livet i stödstrumpor och blickarna på stranden (även om jag är där sällan så känns det lite mossigt att gå i långbyxor hela sommaren).
Minnet, det funkar hyfsat men be mig inte hoppa mer än fyra hinder i följd och minnas dem i ordning, eller lära mig ett dressyrprogram jag inte redan kan. Och som pricken över i:et i klagolåten, en hälsporre. Till klagan över sådana har jag lyssnat fascinerat när äldre väninnor haltat fram genom åren, och tänkt att det där får nog i alla fall inte jag. I med ilägg i jodpursen och jobba på. Det är det som gäller. Man kan i alla fall rida med både åderbrock och hälsporre.
Apropå ridningen så är det ju så, konstigt nog, eller inte, tänker vi som älskar våra stunder på hästryggen, att väl i sadeln glömmer man krämporna en stund. Något annat tar över, kanske samvaron med hästen, naturen, om man som jag börjat rida mer ut i skogen och runt ängarna (även om jag där också jobbar på form och tramp men ändå) och tacksamheten över att finnas till. Att få sitta en stund och tänka på annat som inte luktar krig, hotar ens existens eller i alla fall ifrågasätter den allt för hårt.
Ännu mer fokusering, som blir en slags avkoppling, ger ett lektionspass framför ridhuschefen tillika ridläraren som med ömsom barsk och ömsom snäll och len (när hon talar med hästen) röst lotsar. Inspirerad av ridpoddar, hennes egen ridning och fantastiska häst, jobbar jag för att få hästen att ta vikt på alla fyra, gå på båda tyglarna och röra sig mer centrerat. Så häftigt, och så roligt när det funkar. Träningsvärk dagen efter vittnar om att jag faktiskt har jobbat. Och jag vet, jag ska stretcha.
Nog om mig nu, katten jamar och vill ut här från arbetsrummet, bara några ord om här om kvällen. Då fick jag rida ut med ett gäng tonårstjejer. Jag på den gamla fina läromästaren Marcello som fortfarande kan han. Sist i ledet, för att hålla ihop det hela bakifrån, så nyper han åt sig en tugga nu och då och retar stallets lilla häxa som vi har framför oss. Som med tydlighet hytter med hela kroppen åt honom när han kommer för nära.
När vi sen ”trimmar lite” nere på en utav ängarna tänder han i ordentligt och jag har fullt upp och varken ser eller tänker på annat än ridningen men på vägen tillbaka kommer det till mig. Jag är inte ponnymorsa längre. Ryggarna i ledet framför mig vittnar om att barnåren är förbi.
Jag skrittar svettig och rödblommig på en frustande nöjd Marcello, och inser att flera av tjejerna, bland annat min egen, sitter på stallet stora trotjänare. Som om de aldrig gjort annat. Jag sväljer och det ilar i magen av tidens obönhörliga framfart. Mest är jag stolt och tänker att ja ja, då får man väl heta stallmorsa då. Inga krämpor för stunden, bara lycka, försommar och hopp om livet.
Susanne Larsson, hängiven stallmorsa och författare till böcker inom funktionshinderområdet och numer också inom häst- och ridsporten (se gärna Kikkuli Förlag!).