Inte så mycket ridande

Det går ändå. Fast jag inte rider så mycket. Ibland måste annat gå före. Som en länge uppskjuten och väldigt nödvändig åderbrocksoperation. Eller stress som via kropp och knopp länge försökt få kontakt med mig men som inte blivit lyssnad på. Jobb som om det inte prioriteras riskerar att komma så på efterkälken att det drabbar fler än en själv. Och hemmet. Det låter tråkigt men det finns en gräns för hur stökigt det kan bli. Anhöriga också, som behöver stöd behöver sitt och kräver tid. Som alltid är det värst innan man bestämt sig. Nu när jag väl gjort det, sagt att min egen ridning får vila ett tag, för att ta mig igenom, och upp till ytan igen, då är det skönt. Jag skjutsar barn, ska ta en och annan stalltjänst, och gosa med hästar när jag är på plats, men jag ska inte försöka hinna rida, under omständigheter som gör att jag ändå inte kan träna, och jag vet att jag kommer att sitta där snart igen för jag är halv utan ridningen. Precis som då i ungdomsåren, när hela ens identitet andades häst och stall. När man tog sig upp barbacka, själv, eller red en omhoppningsbana som om inget var mer självklart i världen. Allt i balans och utan träningsvärk dagen efter. Jag har hört seglare, golfare, rallycrossförare etc. tala passionerat om det de gör men undrar ändå om vi hästmänniskor inte vinner ändå – i klassen mest tokiga i det vi gör. 

Ridskolan där vi hänger har fått nytt stall. Kommunen gick in till slut och satsade. På klubben, sporten, tjejer, och det gjorde det rejält. Stallet är stort, modernt och personal och hästar har fått en frisk och arbetsmiljövänlig tillvaro. Det är de värda, det var på tiden och det är väldigt bra och roligt att så skett. Jag ska lära mig dra stooooora skottkärror nu, trycka på rätt knappar vid gödselbandet och planera min insats som stallvärd (för det är som på stora Coop, långt att gå om man glömt något). Vi får alla, hästarna också, lära nytt i början och det verkar gå som en dans. Verksamheten ska utöka ridningen för personer med funktionsnedsättning också. Måtte bara de förändrings som sker inom funktionshinderområdet inte vända allt på ända så att också människor i behov av stöd får fortsätta att njuta av hästar och ridning. Vi som håller på, och forskare vet, att det betalar sig. Utöver tankar om allas lika rätt, demokrati idén om vad som ska ingå i ett medborgarskap (jag vet, att få rida står inte inskrivet, men möjligheten att välja, ha en fritid och så vidare), så unnar jag dem bland personer med funktionsnedsättning som tycker om att rida mer än någon annan att få göra det.

Sist men inte minst, man läser och hör om mycket godhet. Tack och lov får man väl säga eftersom motsatsen ju florerar friskt. Man borde inte bli förvånad kanske men vidden av det som metoo-kampanjen avslöjat får en ju på allvar att undra hur det är ställt. Hur som, mycket gott sker också, utöver kommuner som till slut satsar på ridsporten. En god sak är den verksamhet som Svenska Hästars Värn bedriver. Jag fick hem en fin och upplysande kalender i brevlådan nyss och blir både bedrövad (över hur folk kan behandla djur) och alldeles varm. Det senare över hur fint det blir när kunskap, idéer om värdighet och den goda viljan till djurets bästa får råda. Och hur hållbart det blir i längden.

Nu ska jag raska på läkningen av mina ben, snart hänga på läktaren och njuta av ungarna som utvecklas så det tjongar om det på hästryggen, och snart ta tag i en grep igen. Så där så att det luktar häst i hela bilen när man åker hem, och guppar något mjukt i magen efter fina stunder inne hos favorithästen.

Håll ut i mörkret. Snart lyser juleljusen och ett tu tre är det vår igen. 

Susanne Larsson

Stallmorsa, forskarstuderande och författare till 

böcker för funktionshinderområdet och en novell-

samling om hästar, ridning och ungdomar.