Gott Nytt År och i tanken lockar egen häst?

Ett år, igen, hur går det till varje gång. Tiden flyr och vi försöker hänga med. Eller jag i alla fall. En del verkar bättre på att vara i känslan av ett långsammare nu. Jag vet inte. Under julen hade jag tillfälle att vara mer i stallet. Jag behövde till och med köpa en gängtapp och bland hyllorna på Granngården fick jag fatt i att mer häst och stall i och för sig tar tid, men kanske vinner jag något annat? Eller det vet jag ju, men skulle jag klara av prioriteringarna? Faller bitarna på plats, tror jag att jag ska göra som jag alltid råder andra (det är ju lättare än att göra egna val, det vet vi ju), att låta livet liksom hända, drabba en lite grann, bara bli, och följa med i det. Detta i balans, och med innehåll som inte gör en illa förstås. 

Så, vad innehöll den utökade stalltiden? Lite mer stalltjänst på grund av röda dagar och för att bidra till föreningen, som gratis gym och mindfullness, och skön samvaro med goa människor. Vidare träningar för dottern, och som vanligt sitter vi några hugade på läktaren och är imponerade och stolta. Jag varvar läktarprat med hästbajsmockande och bomlyft, och får också chans att prata lite med tjejerna, bara tjejer just de här dagarna, rätta till en rem, ta en jacka och klappa en trotjänare på mulen. Jag har också ridit lite själv. Börjar äntligen komma igång efter åderbrocksoperationen och får mersmak, så till den grad att jag går och funderar på häst. Jag har haft hästar, vet precis vad det gör med vardagen, hur halt det är och kan vara stora delar av vintern och hur kolsvart det är redan på eftermiddagen (men nu har det vänt!). Ändå är jag där igen, i tanken. Hej och hå, spännande blir det, att se var detta slutar. Och vad det ger, om det blir. 

För övrigt börjar ungarna få koll på bitarna nu, de inverkar, vill något, delar med sig, och växer. Allt sådant som är så himla kul att få vara en del av. Som klubb jobbar vi mot kommunen för att få resurser till att ha en vuxen i stallet på em och tidig kväll då barn och unga hänger i stallet, eller skulle kunna hänga där. Lite tryggare, mer utvecklande och med mer jämlika chanser. Många tänker tävlingar, events och satsning på dem som vill och kan, men ridsporten är mer, kan mer, och vill mer (i alla fall många av oss). Jag rider inte bara för att rida, jag vill utvecklas, och se de barn jag har omkring mig få en chans att nå sin absoluta topp, men jag ser också värdet av samvaron, både bland människor och den med djuren. Vi lär och växer, håller kontakt med den ödmjukhet som ibland känns ett snäpp för långt bort i vardagens snabba tempo, val-och ibland kvalfyllda tillvaro och som i sig genererar tacksamhet. Ställer man sig ödmjuk inför olikheter bland människor, och som i stallmiljö, hästar, och har närvaro nog att inse att det som är självklart för mig kanske inte är det för andra, då måste jag, eller som jag ser det, får jag, chansen att hinna uppskatta det jag har, och det jag lär. Egentligen handlar allt detta om att hästarna, och varat i stallet, sätter fast mig i tillvaron. De ska ha mat, få mockat, och jag får en ilning i magen av galoppen, eller ett blås på halsen av den nya hästen som först knappt släppte in mig i boxen först. Likaså av rosiga barnkinder som får färg för att barnen är med om något som känns, som tar dem bort från skärmar, stillasittande och ett liv de betraktar. I stallet är de, gör och tröttar ut sig. Det blir jag glad av. För deras skull liksom min egen för jag blir lika trött jag. Bästa sovpillret och aptitretaren. Bästa påminnelsen om att jag lever och finns till.

Ha det bäst 

Susanne Larsson, stallmorsa och författare till böcker om hästar och stall och arbete inom funktionshinderområdet

Comments

  • No comments yet.
  • Add a comment