Kalla hästar luktar gott

Så var första ljuset tänt (vi kom ihåg halva dikten här hemma, som vanligt),Scandinavian Horse Show avklarat och för min del i arbetet inom stöd och omsorg,LSS-dagarna modererade för den här gången.I stallet tränas det inför Lucia och i hagarna klafsar leriga hästar. Vädret är mer vintrigt, även om snön lyser med sin frånvaro och långkalsongerna sitter där de ska. Snabba ögonkast på nästa sommars ridläger tar sig inte riktigt, även om det lockar ligger liksom annat i pipen. Jul och julklappar till exempel.Men, om man tar det från början – advent har sin charm. De många ljusen inte bara lyser utan värmer också våra lite höst- och mörker trötta själar. Vi kan för enstund glömma terrordåd och flyktingströmmar (inte för att man vill, utan för att man behöver för att orka) och blicka både inåt och utåt för att kanske minnas våra barndoms jular och planera inför de kommande helgerna då vi antingen ska vila och stanna upp (och förstå vad vi egentligen håller på med) eller stressa som galningar för att göra alla nöjda, och fylla bilden av vår tids jul med tindrande stjärnor, glöggiga dofter och glada tillrop.

Hästshowen – jag, dottern med stallkompisar och hästtokiga stallmammor intog bra läktarplatser och lät oss hänföras av vackra dressyrekipage, män och kvinnor som verkar kunna tala med hästar, otroligt charmiga islänningar och (kanske inte hänföras, snarare förskräckas) ungar som rider så rysligt fort på sina ponnyer att det viner i kurvorna. Somligt var fantastiskt, men faktiskt, jag tycker en del av det var mer likt ett spektakel. Till och med en del av ungarna i sällskapet tyckte att det verkade stressigt för hästarna. Jag satt och undrade (när speakern bad oss heja på banbyggarna för att det skulle gå fortare, kommentera ännu ett fyrverkeri eller be oss klappa mer åt olika ekipage) om vi tror att allt måste gå fortare, och låta högre? Man lär barnen i stallet att inte skrika eller springa, och får se hästar dansa runt i detta virrvarr av ljud och intryck. Många tycker nog att jag är tråkig, mossig och helt ute men jag protesterar lite. Både mot hur hästarna får sjåa dessa dagar, och mot det uppskruvade tempot, och ljudet. Så var det sagt. I vår lilla skara var det som vanligt väldigt gott och trevligt för övrigt, och som sagt, vi njöt också aven del.

På jobbet – har jag flängt runt en del den senaste tiden. LSS-dagarna med många goda exempel från både verksamheter, hand läggarhåll, myndigheter som Socialstyrelsen och till och med regeringsrepresentant barn, -äldre och jämställdhetsministern som konstaterade att det är många kvinnor inom stöd och omsorg, och att allt fokus på Socialtjänsten nu kanske kan gagna området i slutändan. 

Det syns liksom vad som görs. En annan myndighet, och en annan dag, var jag med om en hearing angående LSS, Lagen om stöd och service. Myndigheten för delaktighet på uppdrag av regeringen: Hur ska det se ut i framtiden? Det pågår en översyn, är uttalat att det kostar för mycket och behöver bli mer effektivt, och vi som närvarade kom med förslag om hur man räddar kärnvärden och återupprättar rättighetsperspektivet. Svåra frågor men fint med gott engagemang. Jag tänker att LSS måste ses som en tillgång mer än bara en kostnad. Det genererar i arbetstillfällen, och framför allt ger det samhället tillbaka i fråga om tolerans och mångfald. Ett gott stöd och service fungerar som ett kvitto på att vi är ett samhälle där alla får plats, utan stereotypa normer och godtycklig reglering. Det tillsammans med hög ambition kring bildning (som räcker åt alla) tror jag är den bästa medicinen. Tillsammans med god hästnäring förstås, som kommer många till gagn på det friskvårdande, hälsofrämjande och potentiella sätt som man också per forskning vet idag.

I stallet är det gråkallt nu. Lite frusna och trötta kliver vi in med leriga skor och tar oss an lika leriga hästar. Väl på plats händer något som vanligt. Det frusna mjukas upp, en go mule, en nick och ett hej till dem vi känner, krispiga morötter som kraschar när hästarna tuggar och rödblommiga ungar som får upp värmen i ridhuset. Vi löser världsfrågor på läktaren eller i stallgången, siktar mot stjärnorna om vi själva sätter oss på hästryggen och tar av oss en jacka när det ska mockas. Den tröttheten som infinner sig i kroppen efter en dag i stallet, eller en stund till häst är för mig helt oslagbar. The best ever terapi jag kan tänka mig.

Lukta på kallvarma hästar, gör lagom fram till jul och kom ihåg att andas. Vintern kan bli fin, och förmodligen kommer det en vår sen igen.  

Susanne Larsson, stallmamma och författare inom funktionshinderområdet

Comments

mood_bad
  • No comments yet.
  • chat
    Add a comment