Ridning och tid i stallet är nödvändigt

Lyckan från ridningen satt i hela dagen igår. Jag gjorde annat efter mitt morgonpass i på den stora herr 17-åriga valacken i det morgonkalla ridhuset, men känslan hängde sig kvar. Jag jobbade, handlade, lagade mat, startade tvätt- och diskmaskiner, följde den lilla ungen på basket och så vidare men den goda känslan av nöjdhet gav sig inte. Rätt var det var pirrade den till, och slog igenom bruset av alla måsten, den bitvisa stressen och allmänna känslan av otillräcklighet. Det är fantastiskt. Andra går igång på annat men för mig är en duvning i sågspånet överlägset till och med att springa. Utöver slitet och den fysiska ansträngningen, så är det väl kontakten med hästen som gör det. Förtroendet, samspelet och samarbetet. Det här har många formulerat före mig. Ingen av oss (vare sig forskare, hästen eller jag själv) tror väl att det är på liv och död eller att någon bryr sig särskilt mycket om hur det går där i ridhuset under mina 45 minuter men det slår an en ton i mig som jag tycker om. Jag tycker om att höra hästen frusta, se hans öron klippa inlyssnande och känna bjudningen in i rörelserna. Nu är just den här herrn en sådan med mycket energi också. En sådan som liksom laddar på även i huvudet och jag konstaterar hur livgivande det är för mig, ungefär som när katten ger allt i ett språng efter en mus gjord av garn, med just viljan och kärleken till rörelsen och känslan. Jag får erkänna att jag, 45 år gammal, blir lite glad av berömmet jag får av ridläraren också. Det fäster, och jag kan ta emot det för jag vet att hon i nästa stund kan säga att ”det där var fan den sämsta bakdelsvändning jag sett på länge!”. Ärligt, rätt på och med ambition. Det gillar jag.

Jag tänker på alla människor med funktionsnedsättning jag möter. Dels de som ridit eller rider, eller gör något annat som de får samma kick av som jag gick och sög på hela dagen igår. Hur mycket värt måste det inte vara när man inte kan ta allt annat för givet? När livet och existensen kanske trycker på ännu mer än för oss som har och kan det man just tar för givet? Jag tänker på dem som inte får chans att göra något som ger dem en kick, och hur viktigt det är att vi som finns runt omkring försöker bidra till att det går. Som många av de personliga assistenter jag möter gör. De värnar ”sin” brukares rätt och lycka på ett sätt man kan gråta över. Jag tänker också på alla som har någon form av insats när det gäller den genuina, raka och omsorgsfulla kommunikationen. På hur jag upplevt själv att man kommer långt på att vara där, ärlig och känna respekt men också respektera sig själv i mötet.

Det är något med djur, det där varandet och kommunikationen. För många av oss. Katten här hemma, eller den stora gråa i stallet som är så stor (läs fet) men också muskulös för att han är en stallkatt, de vet hur man ska vara och liksom framskrida sina dagar. Den stora stallkatten som ser ut som Kungen av råttfångarna men som inte vet hur väl han ska locka ungarna till sig för att bli lite kliad. Likaså den lilla hundvalp jag nyss mött, som slår knut på sig i iver över lite bus. När den stora 17-åriga och långbenta hetsporren som kör alldeles slut på mig i ridhuset ruskar på huvudet och formligen angriper diagonalen när vi ger oss in på den, är han inte helt olik katten här hemma. De är olika stora men vill samma sak – Lek med mig! Eller – Det är så roligt att jag måste hoppa som en tok just här! För att inte tala om den lilla chokladbruna hundvalpen som gjorde små utfall, nafsades på lek för att lusten bubblade över och som i nästa sekund slickade mig kärleksfullt i ansiktet och bara måste få springa ett varv till. För mig handlar det om att jag får hjälp att komma nära livet tror jag, att jag får fatt i meningen med att finnas till. Den där meningen som står över att producera, ligga rätt i tiden och vara först. Den som bara handlar om glädjen över att just finnas till, att kunna och ha möjligheten. Jag hoppar för att jag kan liksom! För att det kittlar så skönt i magen och hörs så skönt när människorna skrattar.

Susanne Larsson

Stallmorsa och verksam

inom funktionshinderområdet

Comments

mood_bad
  • No comments yet.
  • chat
    Add a comment