Våren har knackat på

Våren har knackat på. Under dagarna letar sig blicken ut, hela jag vill ut och varje chans man får tar man. Den här årstiden är som bäst för att man längtat länge efter solen, den är ljum och fyller på depåerna. Smällhet högsommar kan jag nästan vara utan men det här, som spirar, lovar, värmer upp och ger hopp om ljus och värme, det vill jag inte vara utan. Så kommer kvällarna, än så länge kalla, lite hånfulla för att vi alltid tror att det är mer vår än vad det är, men också de lovande och med löfte om annat. I ridhuset sitter vi och ångrar att vi tagit av oss mössorna och de varma vinterbyxorna, och i stallet kryper fukten in under vad som helst. 
En kväll var det ändå något varmare. Ridläraren fick väl vårkänslor och dristade sig till att låta de ridhuströtta hästarna ta sig en svängom runt sommarhagarna och de ystra ponnyerna tog förstås chansen. Så mycket bus i en och samma ponnygrupp det har jag aldrig sett. Något förskräckta men ändå väldigt stolta ungar red så småningom om in i ridhuset och tog tag i kvällens lektion. Lätt häpna föräldrar med andan i halsen följde i samlad trupp och var glada över att det gått bra. Och i tryggt förvar så himla stolta. Tänk vad våra ungar kan nu! Samma kväll noterade jag att den lilla rädda och ibland farligt oroliga hästen som vi fått ta lite extra hand om lugnat sig. Bättre placering i stallet, noga utvalda som hanterar henne, närvarande personal och förstås en portion bekantskap har riktat upp det hela. Jag har varit noga med att hela tiden förbereda henne på vad som ska ske, aldrig höjt handen eller rösten utan bara arbetat Våren har knackat på. Under dagarna letar sig blicken ut, hela jag vill ut och varje chans man får tar man. Den här årstiden är som bäst för att man längtat länge efter solen, den är ljum och fyller på depåerna. Smällhet högsommar kan jag nästan vara utan men det här, som spirar, lovar, värmer upp och ger hopp om ljus och värme, det vill jag inte vara utan. Så kommer kvällarna, än så länge kalla, lite hånfulla för att vi alltid tror att det är mer vår än vad det är, men också de lovande och med löfte om annat. I ridhuset sitter vi och ångrar att vi tagit av oss mössorna och de varma vinterbyxorna, och i stallet kryper fukten in under vad som helst. 
En kväll var det ändå något varmare. Ridläraren fick väl vårkänslor och dristade sig till att låta de ridhuströtta hästarna ta sig en svängom runt sommarhagarna och de ystra ponnyerna tog förstås chansen. Så mycket bus i en och samma ponnygrupp det har jag aldrig sett. Något förskräckta men ändå väldigt stolta ungar red så småningom om in i ridhuset och tog tag i kvällens lektion. Lätt häpna föräldrar med andan i halsen följde i samlad trupp och var glada över att det gått bra. Och i tryggt förvar så himla stolta. Tänk vad våra ungar kan nu! Samma kväll noterade jag att den lilla rädda och ibland farligt oroliga hästen som vi fått ta lite extra hand om lugnat sig. Bättre placering i stallet, noga utvalda som hanterar henne, närvarande personal och förstås en portion bekantskap har riktat upp det hela. Jag har varit noga med att hela tiden förbereda henne på vad som ska ske, aldrig höjt handen eller rösten utan bara arbetat förebyggande och lugnande och hästen står med vippande öron på gången och väntar på moroten som kommer när allt är klart. Det är gott att se, att det går och att det lönar sig. 
Leran kommer med våren och är liksom ett ständigt inslag, både i skoförråd, på hallgolv och för att inte tala om i bilar. Det gör inte katten ett dugg. Han ruvar och rotar gott i buskar och rabatter, jo, han har fått börja gå ut nu och det är vi lika nöjda med allihop, och har inga som helst planer på att lägga sig någon annanstans än i min säng när han kommer in. Den fungerar numer som grustag och måste liksom saneras varje kväll innan man lägger sig. Jag sa att jag aldrig skulle ha katten i sängen men hur uppfostrar man en katt? Hästar är lätt som en plätt jämfört med en katt. 
Här om helgen fick jag chans på en plats på en hoppkurs också. Jag trodde att jag skulle hoppa med dottern och hennes kompisar men det var tvärtom hon som fått en plats i tantgruppen. Jösses så kul det var. Många långa år utan ett endaste litet skutt och en häst (den vanliga fantastiska herr 17-åringen som tror att han är sju) som bara ville och som gentlemannamässigt baxade mig över hinder efter hinder. Suget i magen, känslan av samarbete, respekten för farten och höjden och kill i öronen av lycka när håret (rätt kort nu för tiden men ändå) flyger. Dotterns kommentar när jag frågade om det såg ok ut när mamma red: ja, det såg bara lite…stort ut? Hon undrade hur svaret skulle tas emot men det var förstås helt ok och ledde bara till skratt. De rackarns smidiga och nysäkra ponnyungarna slår vi inte, så är det bara. 
Härom veckan korade tidningen Land Årets hästhjälte. Jag nominerade ridskolan vi är på för att de som driver det, och vi som engagerar oss och/eller bara är där är så himla bra. Kombinationen ambitioner, tydliga målbilder och självklarheten i att försöka ge både hästar och människor av alla slag goda förutsättningar är enastående. En annan verksamhet utsågs till vinnare och glädjande nog var det också en verksamhet med socialt patos. Grattis till dem, och heja alla som satsar på sig själva och bryr sig om andra. Den kombon gör livet rättvisa. 
moroten som kommer när allt är klart. Det är gott att se, att det går och att det lönar sig. 
Leran kommer med våren och är liksom ett ständigt inslag, både i skoförråd, på hallgolv och för att inte tala om i bilar. Det gör inte katten ett dugg. Han ruvar och rotar gott i buskar och rabatter, jo, han har fått börja gå ut nu och det är vi lika nöjda med allihop, och har inga som helst planer på att lägga sig någon annanstans än i min säng när han kommer in. Den fungerar numer som grustag och måste liksom saneras varje kväll innan man lägger sig. Jag sa att jag aldrig skulle ha katten i sängen men hur uppfostrar man en katt? Hästar är lätt som en plätt jämfört med en katt. 
Här om helgen fick jag chans på en plats på en hoppkurs också. Jag trodde att jag skulle hoppa med dottern och hennes kompisar men det var tvärtom hon som fått en plats i tantgruppen. Jösses så kul det var. Många långa år utan ett endaste litet skutt och en häst (den vanliga fantastiska herr 17-åringen som tror att han är sju) som bara ville och som gentlemannamässigt baxade mig över hinder efter hinder. Suget i magen, känslan av samarbete, respekten för farten och höjden och kill i öronen av lycka när håret (rätt kort nu för tiden men ändå) flyger. Dotterns kommentar när jag frågade om det såg ok ut när mamma red: ja, det såg bara lite…stort ut? Hon undrade hur svaret skulle tas emot men det var förstås helt ok och ledde bara till skratt. De rackarns smidiga och nysäkra ponnyungarna slår vi inte, så är det bara. 
Härom veckan korade tidningen Land Årets hästhjälte. Jag nominerade ridskolan vi är på för att de som driver det, och vi som engagerar oss och/eller bara är där är så himla bra. Kombinationen ambitioner, tydliga målbilder och självklarheten i att försöka ge både hästar och människor av alla slag goda förutsättningar är enastående. En annan verksamhet utsågs till vinnare och glädjande nog var det också en verksamhet med socialt patos. Grattis till dem, och heja alla som satsar på sig själva och bryr sig om andra. Den kombon gör livet rättvisa.

Comments

  • No comments yet.
  • Add a comment