Skolastart

Nyss dammade paddocken så att vi hostade och svor ikapp med hästarna som hostade betänkligt. Nu är den fuktig och precis så där lagom mustig som man vill ha den. Passa på och njut tänker jag för mig själv, snart kommer de långa och många regnen att göra den plaskvåt och för blöt. Dammandet ett minne blott och nya bekymmer om reflexer, för små jodpurs (inte mina, utan dotterns) och tillräckligt varma ridhandskar står för dörren. För att inte tala om den vanliga förvirringen när man upptäcker att vinterkläderna inte ligger där man la dem i våras. Eller där man tror att man la dem.

För några veckor sedan drog det igång på allvar. För min del med sedvanliga måndagsmorgonlektioner som jag älskar, galet mycket på jobbfronten och en fritid som inte räcker till. Katten här hemma höll kvar vid sin sommarrutin om att vara ute hela nätterna till här om kvällen. Tidigare kom han in först till frukost. Nöjd, sval och full av äventyr slank han in för en skiva kalkon, en rejäl tvätt av sig själv, lite kel och sen snarkade han nöjt hela förmiddagarna. Nu är vi inne på en mellanperiod så han slinker in när jag ska gå och lägga mig (och är dum nog att öppna dörren och vissla), han accepterar (knappt) att det är natt och att man ska sova fram till ungefär kl. tre då han börjar klösa på min säng och sjunga ljudligt med sina mest tårdrypande jamanden. Då måste han ut tycker han, och jag orkar inte stå emot för då blir det ju lugnt i alla fall tills klockan ringer. Suck. Jag jobbar på att skämma bort honom mindre. Att bli hårdare och liksom inte låta mig styras av hans, eller andras behov lika mycket. Det är vad han har att se fram emot, en långt mindre empatisk (men kanske piggare) matte.

Måndagsmorgonslektionerna är en lisa för mig. Efter lite pyssel med att få i ordning allt och hjälpa liten, som är stor nu, iväg till skolan så sätter jag mig i bilen och åker, inte mot jobb, utan mot stallet. Väntar gör ridning och någon som granskar, fyller på med idéer, ställer krav och suckar (läs hojtar och sjåar) lite åt det som inte går med en gång. Någon som också säger att det är bra, att det där är fint och nu blev det riktigt bra. Någon som har tålamod, och sätter mig i centrum under en dryg halvtimme. I skrivande stund förstår jag att det sistnämnda (det är ju lite skämmigt att skriva det men ändå) betyder något. Faktiskt. Och i samma skrivande stund står jag för det. Jag behöver det och tycker att det är skönt med hjälp till lite egen växt. Att bli lite sedd. Så, nu var det sagt. Undrar om det är en faktor för andra som rider lektion också? Kanske för somliga. Många går nog som jag själv, utöver behoven av att få stå lite i fokus, mest på det fantastiska i samspelet med hästen, känslan när en rörelse bär sig själv och i alla fall känns fantastisk. Inte som det såg ut på TV under Em-sändningarna, men i alla fall, häftigt nog för mig. Svettig, smutsig och trött åker jag hemåt, så småningom mot jobb och något mer jordad än andra dagar. Så är det varje måndag, och det är gott.

För övrigt är jag tacksam över medmänniskors tolerans och vänlighet. Jag rider som medryttare också, och en sådan gång här nyss så glömde jag vattenhinken kvar efter att ha svampat av den svettiga herr 17-åringen. Samma 17-åring ställde jag ner i fel hage. Och stallvärdarna i stallet de jobbar, skrattar, åtgärdar och skickar hjärtan i sms när jag förskräckt skriver förlåt att jag glömde! På jobbet är det samma visa. Jag bokar fel i den digitala kalendern och arbetskamrater ler och säger ja ja, det kan hända alla. Jag ber om hjälp med saker jag är mindre bra på, och får till svar att det ordnar sig, vi fixar. Jag får sitta på högskolan och lägga upp planer för forskning och får stöd och utmaningar så att jag utvecklas och jag får läsa om makt och bli begeistrad. De finns de som inte är lika toleranta, som inte ger för att det behövs och månar om det som behöver månas om, men många har det där hjärtat av guld som är så fantastiskt att få möta och bli bemött av.

Man kan grunna på en del också. En ”grunning” för mig handlade om hur jag skulle få ner stressen i veckorna. Ett arbetsspår handlade om att stryka eller i alla fall flytta dotterns ena ridlektion. Det är tight att hinna med allt men så kom jag fram till att det är väl själva fasen. I vilken annan sport får barn och ungdomar chansen bara en gång i veckan? Varför ska hennes utvecklingskurva behöva plana ut, så att hon kanske ledsnar och i alla fall inte får fatt i segerns sötma, den man känner när man övervinner, och vinner mot sig själv? Jag vet, det är lyxproblem (och ett större problem i sig) för den som inte har råd att rida en gång i veckan ens men nu kan hon få rida två gånger, och då ska hon få göra det. Jag får fortsätta att jobba kväll så kan hon vara med i den hoppgrupp som hon tycker så mycket om.

Det finns mycket att grunna över. Här har en arg liten tant och hennes sällskap ojat sig över (och ganska hutlöst skällt ut föremålen hon ojar sig över) lekande barn på radhusgatan, i radion hörs den ena förskräckligheten efter den andra och skolan kämpar med resurserna. Eller tvärtom, positiva grunningar, hur vackert är inte vildvinet nu när det börjar skifta färg, hur god var inte blåbärspajen som smakar blåbär och barndom i en och samma tugga (detta utan att sitta på en rakt igenom idyllisk barndom på något vis) och hur skön är inte den krispiga höstluften trots allt. Jag tänker på den goda gamla vännen från ungdomsåren som jag hälsade på i slutet av semestern. Hon grunnar inte så mycket. Hon har liksom ett skratt i fickan, en listig lösning på lur och en förmåga att gå vidare som är obetalbar. Hon skakar av sig och väljer en genväng. Och detta utan att bli vare sig ytlig eller korkad. Tvärtom, hur smart, klok och mycket människo- och djurkännare som helst. Jag ska jobba på att bli lite mer sådan. Och jag vet att lösningen, en utav dem, heter Mindre stress. Och jag undrar om inte vägen dit heter Mera ridning. Eller som den goa ungen jag ledde på nybörjarridningen (det var kort om folk en lördag) sa då han höll på att skumpa ur sadeln under lektionens travpass; det här kan jag, egentligen.

Allt gott hälsar

Susanne Larsson

författare, utbildare,

forskarstuderande inom funktionshinderområdet och

stallmorsa med uppgift att stödja och heja på