Snart dags att sätta igång

Nyss när jag satt här på kvällarna så kom liksom inte mörkret. Dagen hängde sig kvar och talade om oändlig sommar. Solljusa hagar och varma hästar, flugsurr och lättja stod på dagordningen. Så smyger det sig på, som varje år, hur gärna vi än vill ha kvar de där ljusa, långa och sköna kvällarna. Vana som vi är, och kanske skapta, tycker vi också om att krypa in lite, i uterum om vi har sådana, i alla fall upp i soffan, och jag här från mitt arbetsrum där jag nu på kvällen bara ser konturen av den stora björken utanför.

Mörkret faller, och påminner om att det så småningom blir höst, vardag och dags att sträva igen. Hästarna börjar längta in, även om de trivs ute och tack vare vädret har haft gott om bete hela sommaren. Värmen har ju inte direkt plågat någon i sommar men det är ändå en skillnad i luften, och jag blir pigg av den där skillnaden. Pigg, ridsugen och tacksam över att få vara med ett varv till. Den här sommaren har mest inneburit häst för dottern. Jag har varit ponnymorsa som skjutsat till läger, lyssnat på lägerberättelser och tvättat kläder. Sett växandet, mognandet och glädjen. Jag har mints förra sommaren då vi åkte tillsammans till islandshästgården (jag ville prova en gång, för att veta vad det innebär) Sjöberga, och hade några fantastiska dagar (prova alla som kan!) bland hästar, katter och tranor(!) som skrämde oss halvt från vettet men också gjorde ridturen till saga. Och jag har mints hur jag själv inte fick åka på läger som liten. Det var för dyrt, inte för sådan som mig, och känt mig otroligt tacksam över att jag hade råd att skicka mitt barn. Jag lyssnade också stolt då samma lilla unge glatt konstaterade att lägret på annan ort var kul och bra på alla vis, men att ”våra ridlärare är bättre mamma”. Hon har krav, anspråk och kunskap nog att bedöma skillnaden.

Själv har jag skaffat Facebook, börjat spela Wordfeud (jag vet, det är otroligt mossigt men nu är jag med!) och tagit tag i mina noveller igen, de om och för hästar och ungdom. Allt är himla skoj men bäst ska det bli att sätta foten i stigbygeln igen. Vad ska jag lära mig den här terminen? Hur ont kommer jag att ha i kroppen efter de första ridpassen? Hur länge ska jag hålla på? Tanken, eftersom jag vare sig har egen häst eller tävlar nu för tiden, slår mig, att jag kanske ska lägga ner min egen ridning (det räcker ju med att springa ibland, och gå, och kanske prova den där afrikanska dansen som jag tänkt så länge)? Men nähe då, det går inte den här terminen heller. Jag vill, och behöver rida. Det gör mig gott, håller mig uppe och stimulerar. Jag kan gosa med katten, och få djurkontakt när jag har stalltjänst eller hjälper dottern och hennes kompisar när de rider men jag vill själv också. Jag vill, trots att åren går, fortfarande bli bättre, starkare och klokare i sadeln. Jag vill bli bättre på att förekomma, visa vägen och känna av vad jag behöver göra. Det är pinsamt men jag tror många ryttare känner igen sig; man har en inre bild (dra en parallell till då du sjunger och hör i huvudet hur det låter och ska låta och får till dig något annat, kanske inte fullt lika vackert när det kommer ut ur din mun) av något ”stort, pampigt och vackert” som en ridlärare sa till mig en gång och den bilden vill man se även i spegeln i ridhuset. Den rider man emot, och till och när känslan, takten och kontakten gör att det känns som om man nästan är där, då när man fått hästens förtroende, lyssnande och vilja att samarbeta, så att den tar ut rörelsen, vilar men ändå bär sig i steget, då är det så obeskrivligt häftigt och ja, man känner sig bra, och det är kul. Jag törs säga det nu när jag fyllt 45. Man känner sig bra. Det är väl ett utav skälen till att man ändå fortsätter, en termin till.

Njut länge än av sommaren och ha det fint

Susanne Larsson, ponnymorsa och författare inom funktionshinderområdet