Idyllen och världen som knackar på

Jag tänker att jag fått möjligheten så många gånger, den att beträda världar som skimrar, ångar, kraftfullt talar om att det är fantastiskt att leva, att naturen frodas och är storartad. Jag kan blunda och se ett så skimrande vatten framför mig, i ett ljus som nästan är rosa, och jag kan känna lukter av skog och ängar eller höra människor som skrattar och ger. Ibland knackar det andra på, lite väl påtagligt får man väl säga, så där så att bilder kraschar, lukter försvinner och ljuden tystnar. Kvar blir en klump i magen av oro, en ängslig undran och en insikt om att tillvaron är förgänglig. Kanske till och med hotad och i alla fall väldigt skör. En il av sådan oro for genom magen i morse då jag hörde om de tre terrordåden runt om världen. Vi har hört det förut men det tog mig på en nivå till idag, som för många säkert, och förstås är det för att det kryper närmre de gator vi själva går omkring på, för att de var tre på en gång och för att det verkar finnas så mycket hat bakom dem. För att jag tycker så synd om dem som drabbas. Trots att jag bara vill protestera, skydda mina nära och gömma mig tänker jag också att det måste bli större rättvisa i världen, det måste handla om resurser, tillgångar och frågan om bildning och förutsättningar.

Med dessa inte så lättsamma tankar for jag till stallet i morse igen, men en trött liten stina där bak i bilen. Hoppkurs, hela helgen, och en utav ridskolans sista aktiviteter innan personalens och hästarnas semester. Jag imponeras av ridlärarens nit och kunskap. Hennes mod och tilltro till ungarna som växer av hennes självklara hållning och tro på att alla kan, och ska få vara där på sina villkor. Det är underbart med yrkesutövare som är trygga i sin roll och person. Som kan hantera och hitta ett pedagogiskt förhållningssätt till allt ifrån de mindre och ganska gröna, till de äldre och ganska garvade. Fantastiskt också som vanligt, alla i olika åldrar som är där och har en stund över om och när det behövs.

De mindre och ganska gröna, där min ingår, flyger fram över hindren under lektion nummer två, de lär sig guida, styra och respektera en häst och de lär sig att de kan. Jag hör hur de frågar varandra hur det går, berömma varandra och ser dem klappa om hästarna efter varje runda. De kan saker som en del aldrig lär sig under ett helt yrkesliv. Eller liv över huvud taget, vi är och lär ju även i det privata menar jag.

Själv fick jag ta mig an en skimmeldam som behövde luftas, motioneras och motiveras. Gräsmagen var det stora intrycket och till att börja med var suckarna långa. Men, i sällskap med en fröken travare, på riktigt fina grusvägar och med en lagom ljummen vind i manen piggade hon på sig. Suckarna övergick i nöjda frustningar, och till slut gungade hon fint med lösgjorda bogar och klippande öron. Hästen tyckte om att jobba och var inte sur en sekund när vi kom tillbaka. Jag, morgonrapporteringen till trots, var väldigt tacksam och glad i hela magen.

I bilen hem den lilla stinans bubblande prat om allt hon gjort, kom veckan över mig –  ansökan till forskarutbildningen är inne nu och det formella ska förhoppningsvis bli klart snart, omsorgssverige jobbar fast det är sommar och höstens planering är i full gång. Snart, ganska snart, ska det bli semester ändå. Då ska jag försöka att inte jobba, bara skriva på hästnovellerna och sitta och spåna mig rätt in i himlen. Jag lär bli nerplockad på jorden, som i eftermiddags då den lilla goa kattrackarn här hemma hoppade rätt in i en buske och fick en pinne i ögat. Det hela såg så förskräckligt ut först att jag var på väg till närmaste akutintag, men det gav sig. Nu har han jagat humlor igen och verkar ha klarat biffen. Kattliv fullt av chanser, tack och lov. Nerplockad blir man av barn och djur, inte på det där dystra lite oroliga viset som hemska nyheter gör med en, utan på ett jordande vis. Ett sådant som påminner en om att varje andetag är ett under, att en hästmule i nacken är en ynnest och att en kopp kaffe i solen kan rädda en dag. Verkliga semesterupplevelser.

Ha en fin sommar alla, vi hörs vad det lider, vi försöker att inte lida så mycket, utan bara ha det gott, knottfritt och väldigt roligt. 

Susanne Larsson, författare inom funktionshinderområdet och hängiven stallmorsa