Stallet, trots gegga och mörker

Nu vill jag grina. Ok Trump vann det amerikanska valet, det har vi redan grinat över, inte för att de missnöjda och dåligt fördelade inte ska bli hörda, inte för att etablissemanget, och vi som har det ok ändå, inte ska lyssna på dem som inte har, eller fått det man vill ha och behöver, men för vad som ändå är steg tillbaka ifråga om tolerans och det öppna samhället till för alla. Nu vill jag också grina jag över att granen, den stora fru Gran på baksidan i parken, sågas ner. Det är kattens favoritplats, under grenarna längst ner alltså. Både när regnet piskar och han vill skydda sig, eller när jag kommer gående och han övertalar mig att leka med honom. En sån fin park, som blir av med en ståtlig gran, och får nya moderna leksaker som förändrar hela bilden. Lite svårt är det att hänga med och bara gilla läget. Alldeles oavsett katten. 

Men, vad gör man. Man tröstar sig med lite hästar och goa människor, vad katten gör vet jag inte, han löser det nog men lite deppig tyckte jag han såg ut här nyss. Tröst fick jag tidigare ikväll i stallet. Ridläraren ömsom röt och uppmanade och ömsom berömde så att de fina stor-tjejerna växte ännu mer. De kan så mycket nu, sitta fint, hålla ordning på händerna, koordinerar hjälper och klara lektioner utan tillstymmelse till stopp i flödet. Förr, vi som satt på läktaren red lika mycket vi, vi som rider i vanliga fall i alla fall, och ville så gärna att de då ganska små liven skulle få ut den bångstyriga ponnyn på spåret, få upp den i den hett eftertraktade galoppen eller hålla sig kvar i sadeln då den pep förbi hinderstöden och bommarna som låg på marken mellan dem. Nu går det bättre, med takt, både framåt och åt sidan. Rödrosiga, tjejerna alltså, ingen tanke på att vara snygga och bara sig själva kliver de sen iväg uppåt stallet till med de nu så lydiga ponnyerna som till och blivit lite svettiga. Lycka. I alla fall för en ponnymorsa, eller morsor, vi är några stycken. Ponnyfarsan som också sitter på läktaren, han verkar också nöjd. 

För övrigt är det väntans tider här. Jag knåpar och ojar mig över kurser på forskarutbildningen, skrivuppgifter som känns så galet svåra att jag undrar om det ändå inte fattas något där uppe, men lite, eller ganska mycket, gläds jag åt att de noveller jag jobbade klart i somras, nu äntligen ska komma ut. Jag gillade att skriva dem, och är väl lite glad över hur de tog sig. Bilderna i dem, av Göran G Johansson, är fantastiska, och jag hoppas att några till tycker lika mycket om bra foto som jag. Kikkuli Förlag ger ut och det är jag stolt över. Smakprov nedan i novellen om Sebbe som är storebror och följer med sin lillasyster till stallet.

Sebbe som är storebror, kikkuli förlag

Ha det gott i stallet. Blött, kladdigt och geggigt och alldeles underbart. 

Susanne Larsson, författare, forskarstuderande och stolt ponnymamma.

Comments

  • No comments yet.
  • Add a comment