Det snöar på tvären men va gör väl det?
Idag fick jag rida med ”stortjejerna”. Tonåringar, som ridit länge, som rör sig vant i stallet, putsar sina stövlar och kommer varje lördag. De ler glatt när de förstår att jag ska få knö mig in i deras grupp, jag och farbror Franko, den stora, snälla, och heta farbror Franko. Jag missade ridhustiden i morse, och ficka av snälla ridläraren haka på en grupp där de inte var så många, och glad i hågen vandrar jag neråt ridhuset i grupp. Och i snö som piskar på tvären men som alltid när man är glad, och tacksam över det man har, så gör det inte så mycket. Bra kläder gör ju sitt till förstås.
När man rider i grupp, jag gör inte det så ofta, då tar det alltid lite tid innan man är igång, då hann kläderna som hunnit bli lite blöta ändå, göra sig påminda. Den råa, och ridhuskalla, luften smög sig in i märg och ben och jag tänkte i mitt stilla sinne att jag kunnat sitta uppe på det varma kontoret och pratat och fikat med mina stallmamma-vänner och myst. Det tog ridlärar-Ulrika ur mig snart. Att baxa runt Franko som blir ännu större på rakt spår, så där hyfsat i form, utan att trixa som man gör när man rider själv och inte har någon att ta hänsyn till, värmer upp en frysbox.
Passet avlöpte väl, det var hur roligt som helst, tonårstjejerna, det var bara tjejer i den här gruppen, annars har vi en och annat hugad kille i ridgrupperna, var så duktiga, och coola, och jag njöt i fulla drag. Trav över bommar på böjt spår, och så några språng över krysshinder, också på böjt spår, inget hokus pokus eller fantastiskt i sig, bara så häftigt att få göra i grupp. En grupp som samspelar, med deltagare som ler när man håller på att krocka, som frågar hur det gick när hästarna skrittas av, med en ridlärare som går runt och ger alla feed-back och kollar läget efter passet och ja, som sagt, klart uppvärmd. Eftersom Franko tycker mycket om att hoppa, även om det bara blir över ett litet kryss på en ridskole-lektion, så lufsade vi glada upp till stallet efter en timmes ansträngning och stimulans. Där fortsätter det goda med ungar, föräldrar, stallvärdar som engagerar sig och bistår (som det krävs i de flesta sporter och som jag anser klart överträffar att sälja korv och underkläder men jag är ju också hästbiten) och hästar som hummar när man kommer. Kanske för att få mer hö, kanske för att de har det bra, och faktisk gillar oss tvåbenta som finns runt omkring dem.
Uppe i stallet ser jag också min egen dotter, och andra barn och ungdomar som rör sig, några runt hästarna och jobbet som ska göras, några i värmen på kontoret och andra kastandes snöboll på planen vid sidan av stallet. Olika åldrar, inte ”fixade” utan helt ärligt rätt skitiga, med stallkläder (som inte lyser av märken och dyra inköp) och just i rörelse. Som förälder till en som precis som många andra tillbringar en del tid framför datorn, är man glad varje gång de rör sig, samspelar med levande varelser och inte bryr sig ett jota om hur de ser ut.
Jag tänker vara nöjd hela kvällen. Lika nöjd som Franko var när han mumsade kraftfoder och fick klia sig mot mig så att jag blev inte bra smutsig utan också nersmetad med hans svett också.
Ta det lugnt innan jul, ha det fint, och jag hoppas vi hörs snart.
Ps. Novellerna som skulle ut före jul, är på gång, och vi siktar på januari, det ska också bli kul! Ds.