Sammanhangets betydelse och en katt i granen

Så har höstterminens minihoppning gått av stapeln. Trött och på kryss mellan högar av stallkläder, picknickkorg och veckans jobb konstaterar jag att jag borde vara hemma, stöka, förbereda jul, och ja, allt det där. Hälsa på mamma som behöver besök. Men, okristligt tidigt stuvar jag in barn, kläder och fika i bilen och åker den för dagen hala vägen mot stallet. Där ligger förväntan i luften, som sig bör när det ska tävlas, även om det bara är en träningstävling. Stallplan och parkeringen är lika hal som vägen dit och jag och en annan stallmamma börjar sanda. Eller grusa kan man väl säga, fruset grus som ska huggas loss, upp i skottkärra och slängas ut så att folk och hästar inte står på öronen. Den kalla luften till trots är jag snart svettig. Allas hej, glada tillrop, ungarnas pirriga fniss och tysta spänning gör att jag njuter. Tänk att få ha någonstans att åka, att behövas, att vara med och bidra till något som kommer fler till gagn. Mervärde, det är någon fler borde tänka på, och få en chans att tänka på.

Den kalla luften gjorde några utav ponnyerna till små raketponnyer och de små förstagångstävlingsryttarna fick sig sitt livs ritt. Vi som stod på banan och hjälpte till hade fullt sjå. För så är det i den här klubben, träningstävling är just träningstävling. Man måste rida själv men lite hjälp på traven ingår och alla får rosett. Breda leenden, stolta föräldrar och så stallmorsan i dubbel mening som säljer och sen delar ut saftglögg till alla som sitter och fryser gör det hela till en fest. Min egen lilla bella delade ponny med en större förmåga och som ofta hjälps de åt. Den större hjälper, och lämnar plats, till den mindre. Man blir så glad av att se det varje gång att all forskning om hästens- och ridningens betydelse bara bekräftas.

Ett par kvällar senare sitter jag på läktaren och fryser när den lilla bellan rider lektion. Jag kommer i prat med en pappa till en tjej i samma grupp och vi förfasar oss över sociala mediers- och annat i den digitala världens baksida. Samtidigt som vi sitter där och gör tummen upp till våra tjejer som gör framsteg där nere i spånet. Jag säger högt det jag mest känt förut, att jag tror och hoppas att starka upplevelser i stallet och med hästen, en identitet som handlar om mer än hur man ser ut, växandet och livsviljan som blir till av att bemästra och känna glädje och lust gör att eventuella negativa upplevelser i det sociala bleknar. Att det någon gång kommer att ske, det där man är så rädd för och hör talas om, om inte mobbning så i alla fall uttryck, jämförelser och annat som kan stjälpa den mest trygga och välbesuttna, det känns nog som en realitet för många idag. Man håller bara tummarna för att de ska ta sig igenom det, och då tror jag de har nytta av att känna sig hemma någonstans, som i stallet. Där man ändå är någon som kan och behövs.

Man kan ju inte spendera all sin tid i stallet och nu är det full fart på julavslutningar, inhandlingar och stök på vindar och förråd där man undrar vem som plockat med julpyntet sen förra året. Varför är det aldrig i ordning när man ska häva fram eländet? Eller visst, lite mysigt kan det vara också men jisses vilken tid det tar. Med vild katt i huset sa jag kraftfullt nej till en riktig gran i år. Plastgran är inköpt och monterad, och redan klättrad i. Jag säger inget om granen men uppspelt som bara en katt kan bli klättrar han lite på väggarna också, och river upp min tapet. Det är mindre roligt. Värmesystemet krånglar också. Den här julen blir spännande.

Jag längtar efter julledig nu men är alldeles tagen över allt det goda jag möter i verksamheter. I min egen verksamhet avslutar jag handledningsgrupper och planerar utbildningsuppdrag till våren. Chefer och verksamheter satsar, tycker kunskap och frågor om inflytande och en meningsfull dokumentation är viktigt. Det är underbart. På tjänsten som utvecklare summerar jag ett projekt om metoder för delaktighet och inflytande inom lss-verksamhet. Små tillägg i arbetet, och stora förändringar för brukare. Medarbetare som vill och delar med sig för att dem de jobbar för ska få må bra, och ha ett värdigt liv. Man kan inte bli annat än lycklig av det.

Katten har somnat igen, det är dags att lämna kontorsstolen åt honom och röja i resten av huset.

Tills vi hörs igen, låt det lukta hårdbröd, äpple och morot i stallet, en GOD JUL och tack så länge

Susanne Larsson

Stallmamma, författare och

verksam inom LSS