Kärringar med krut i, och tack och lov några män med curage

Oj oj vilken vecka. Att svälja att män som Trump kan bli kallade ledare kräver sin kvinna, och sin man. Inte fullt lika allvarligt, fast jo, fast på ett annat sätt och egentligen kanske det finns beröringspunkter, är den våg av hån och kritik som vällt över idrottssverige då en stor idrottsman (hugaligen, tänk om det varit en kvinna från ridsporten som vann Jerringpriset, då hade kanske tsunami inte räckt som beskrivning, och GRATTIS Peder Fredriksson).

Man borde vara så cool som den ridhuschef som blev intervjuad i Teve, som menade att kalabaliken och kritiken är skrattretande, men det är jag inte. Visst, det ÄR patetiskt, men också sorgligt och riktigt irriterande att vi inte kommit längre. Tänk att andra, också idrottsmän- och kvinnor(!), reagerat negativt istället för att heja på (något som ändå folket väljer?), av lojalitet med ett område som behöver mer plats i media, i kommuners budgetar, i arbetsmiljösammanhang, som möjlighet till rehabilitering, sett ur ett genusperspektiv och ja, you name it? Kära någon och suck ända ifrån magen. 

Jag drog runt i ridhuset och mockade bajs här om kvällen, när tonåringarna hade hoppträning. Jag och den ridhuschefen tillika ridläraren var ungefär lika förbannade båda två, men också hoppfulla för att det blivit debatt, uppslutning och fokus på frågan. ”Hoppas politiken tar bollen” typ. ”Att ridsportförbundet och alla vi inom området sluter upp och slutar vara så himla tacksamma och arbetsvilliga”, typ. En blick på de rödrosiga, fokuserade och jäkligt modiga tonåringarna, jag behöver inte säga att de var övervägande tjejer, räckte för att påminna sig om hästens, och ridningens, betydelse för utvecklingen, självkänslan och frågan om att kunna leda sig själv och den varelse man har under sig. Ett par dagar efter fick jag mig själv en duvning, privatlektion, svettigaste stunden på hela veckan, och himlen för ögonen när hästen bär sig själv och mig framåt i en rörelse som flyger. Jag har koordinerat mina rörelser, använt mina muskler till den grad att jag knappt kan gå när jag sitter av och fokuserat min tankeverksamhet och fått ihop allt, friskvårdad för flera dagar framöver, stärkt så att hela dagen går som en dans och åter igen tagen över vad, precis som du sa Peder Fredriksson, kontakten med hästen gör och kan leda till. Man kan gilla olika saker, men låt det vara just så, fotboll för den som vill, brottning för den som gillar det, ridning för oss som är frälsta och ja, så kan det fortsätta. Om inte toleransen och solidariteten finns inom sporten, hur kan vi då tro att den ska finnas i övriga samhället?

Susanne Larsson, hängiven ponnymorsa och ryttare, snart med bok om tonåringar och ridning på Kikkuli och doktorande med brukarinflytande inom LSS-området i fokus.