I stallet orkar jag städa

I

Jag är väldigt glad över att jag har ett hem, tak över huvudet och faktiskt, till och med en liten uteplats där jag kan dricka kaffe och sitta och läsa. Katten gillar den där platsen så ibland kivas vi om vem som ska få mest sol på sig. Skäl att vara tacksam alltså, och ändå suckar jag över allt som måste göras i ett hem. Inte för att nivån på städningen är särskilt hög här, men ni vet, man jobbar ändå så att man kan ta sig fram, hitta det man ska ha och har något att ha på sig. Jag gör det jag måste, räknar aldrig med den tid det tar och ja, sköter det med vänster hand helt enkelt. I stallet däremot, där knotar jag aldrig över ”måstena”. Packa höpåsar är inte superkul, men man bara gör det. Att mocka tarvar sin kvinna men nä, inte ens det tar emot. För att inte tala om att sköta om hästen. Det är aldrig något problem (ok, bakbroddarna känns onödiga men är inte så mycket att välja på när vintern hållit sig kvar så länge som i år) utan är mer förknippat med mys och gos. Som i lördags när jag kom dit, den stora fina herr Franko Boy kommer fram till mig i hagen, när vi kommit in i stallet och hans box, då lägger han sin mule på min axel och bara står där en bra stund. Jag får blåsa länge i hans ena näsborre, luta kinden mot hans varma mule och bli riktigt pelletsgrisig på kinden. Det är en ynnest, det jordar en fullständigt och får allt annat att blekna. Nån går förbi på gången och stannar till, säger något om kärlek och vi ler i samförstånd. Nån och jag, Franko Boy ler inte så man kan se det.

Under samma lördag, då jag ett kort tag hade någon slags ambition om att ta mig in i ridhuset, så sken solen mellan snöflingorna som envisades med att fara runt i stunder. Vi ska ut i skogen tänkte jag, jag får för lite skog nu för tiden, och han, den stora fina ridskolekämpen, får definitivt ridhus så det räcker. Sagt och gjort, ländtäcke på, snälla ridläraren lånade ut sina överdragsbyxor för mina hade jag glömt hemma, och njutningen var total. Mer skog och skogsridning åt folket! Franko gick och småfrustade mest hela tiden, jag kände mig som fjorton igen och ingen av oss hade bråttom hem. Sen är man nöjd. Häftig konsert med Ale Möller väntade på eftermiddagen och ytterligare sen god middag med bästa väninnan, inget toppade stunden med go-mulen på axeln och skogspromenaden på spattig ridskolehäst (förlåt Ale Möller och Company, det var fantastisk, och förlåt Angela, det är alltid lika trevligt att äta middag med dig men, stallet rules).

För övrigt planeras det, och jobbas, för fullt inför den kommande invigningen av nya stallet. När vi (som passerat 40 och lite till) pratar om resan från då till nu, från gamla stallet, utedasset, fikaplatsen bredvid gödselstacken, frusna vattenkoppar och inget fikarum, då blir vi lite nostalgiska några av oss. Men vi blir lika glada över det nya som är, att man satsade och byggde nytt, att ungar och hästar hittat hem i det nya, över alla möjligheter som väntar och ja, över verksamheten helt enkelt. Det får ta och bli ett par nya ridbyxor till invigningen, så att man känner sig lite snygg där bland grepar, skottkärror, nybakta kakor, ungar som ska rida kadrilj med käpphästar och hästar som ska borstas mer än vanligt. Hoppas solen skiner som den gjorde igår när jag och Franko var i skogen. Det är vi värda allihop. 

 Susanne Larsson

Hängiven ponnymamma