När strumpan blir gympa

Jag hittar ännu en anledning till att stallet drar. Väl inne i den fas då kroppen gnäller betänkligt när jag ska upp på morgonen, när den kräver lite stretch för att inte fastna helt i stelhet och då att få på sig stödstrumporna (jo, varje morgon) blir till ett smärre friskis-pass, då längtar jag mer än någonsin efter mitt svunna jag. I stallet får jag kontakt med henne, hon som ändå var ganska stark, rätt rörlig och faktiskt, inte så orolig. Det sistnämnda kommer också med åldern, i alla fall för mig. I stallet klarar kroppen det mesta, när den väl är uppvärmd, rörelserna sitter och lusten till hästarna och ridningen tar liksom över både sorger och besvär, även fysiska sådana. Den friska och kalla luften gör en väl pigg på något sätt. Detta ska läsas med viss humor, jag vill tro att jag har en måtta självdistans, men ingen ska säga till mig att det är bara roligt. 

Bara roligt är det med den funktionshindersatsning man gör i vår klubb nu. Anpassat ridhus och ridled är tanken och det som ligger bakom den gör mig både varm och glad – ”En ridskola för alla”. Vilket motto. Så rätt, så rimligt. Och bara så i tiden. Varför ska vi inte tänka så? Utöver det rättmätiga för dem som kommer att kunna utnyttja anläggningen och ta sig in i, eller hålla sig kvar, i sporten, tänk vilka vinster för hela klubben, för dem som kanske inte möter personer med funktionsnedsättning i vardagen? Om man är det minsta lik mig så går man också igång fullständigt på att se den glädje ridning och umgänget med hästen kan ge den som av olika skäl behöver stöd för att exempelvis klara vardagen, styra kroppen eller sin perception. Precis som för mig, och dubbelt upp förstås om man har större utmaningar än att få på sig stödstrumporna på morgonen, är det hisnande att få gunga fram i en taktfull trav, susa fram i galopp eller bara skritta stilla på en skogsväg. För att inte tala om då kommunikationen med hästen stämmer, och den går åt det håll man vill, när man bett om det och som tack efter ridning kanske får ett blås på kinden. Eller en blöt puss av en häst med äpple- eller morotsluktande mule. Funkar för de flesta, blir till fniss och rysningar och som alltid när det kommer från ett djur som inte jobbar på att tillfredsställa någon, en ynnest helt enkelt. 

För övrigt, utöver att engagera mig i frågan om funktionshinderridning, arbeta, hålla städhögarna på rimlig nivå, så försöker jag hantera igentäppta broddhål (tack goa Roffe i stallet som bistår), det faktum att jag inte vågar hoppa lika högt som min dotter längre (där slår den lilla oron till ändå) och längtan efter mer och ordentligt utmanande ridning, och så våren förstås. Något som är riktigt häftigt är att jag tycker jag ser fler och fler som jobbar på den mjuka stilen med hästarna, bland dem jag har omkring mig i stallet syns väldigt lite av hyttande och härjande, av höjda röster och ”klappa till med baksidan av borsten – smisk”. En slags förståelse över vad ridskolelivet kan göra med hästar verkar råda, en syn på det hela som att de ju ändå är djur som inte kan förväntas förstå och räkna ut saker, och att det, om hästar härjar lite, oftast funkar bra att bara står kvar, lägga en hand på deras hals och fortsätta med det man gör. Det lugnar den stökigaste, och blir till förtroende och samarbete. Win win som det så populärt heter och har hetat ett tag. 

Slutligen, för det finns mer att vara glad och tacksam över, så ska jag se över en utav mina första böcker för revidering och till sommaren kommer den lilla boken om små barn och hästar. Den senare, tänk er själva, de minsta i stallet, och ponnyer, man bara dånar ju, gullighetsfaktorn är total, men den handlar också om att vara, våga och växa. Lite häftigt var det också förstås att senaste numret av Min Häst publicerade en novell ur min bok Måste du till stallet jämt som finns på Kikkuli Förlag. Min Häst, tidningen man dreglade över i tonåren. 

Håll ut, våren ska komma

Susanne Larsson, stallmamma och författare till böcker för funktionshinderområdet och om häst och unga

Comments

mood_bad
  • No comments yet.
  • chat
    Add a comment