STALLMYS OCH DEMOKRAT
Hjälp, det finns så mycket roligt att göra, och skriva om. Jag drabbas av lust att kommunicera varje gång jag är i stallet, eller som i veckan ute på jobb och träffar människor inom stöd och omsorg. Jag drabbas också bara inåt, mest av glädje, värme och faktiskt, hopp. Det är tur det, sa jag och en vän ihop, för visst finns också det som tar kraft och drar ner en i tillvaron. Men, i stallet, där lukterna, ljuden och det faktiska kravet på fokus gör att vardagen rinner av en, stressen lättar och flyger liksom gråsparvarna upp och sätter sig på en takbjälke kommer andningen ner på normalläge och glädjen kan spira som naturen för den här årstiden. Där blir jag glad av att se hur folk hjälper varandra, skrattar, lyssnar och tycker om hästar tillsammans. Likaså när jag får vägleda någon som har som första strategi att hytta och hota när hästar bara är glada och fogliga. Någon som behöver förstå att det handlar om hästar i ridskolemiljö, som helt förståeligt behöver freda sig ibland, som pressas till att testa gränser och har att hantera många olika mattar och hussar. När de hyttande och hotande upptäcker hur bra det går att lugna en häst med sitt kroppsspråk, med tydlighet och vänlighet och känner sig som den goda ledare de är då och gläds över att de fått hästens förtroende så blir de stolta. De finns de som vidhåller att hästen minsann ska lära sig veta hut men de sällar sig ofta snart till den vänligare (inte att förväxla med mesiga för det funkar inte med en häst, det är ett djur, och kräver tydlighet) stilen och blir en i den stora skaran människor som kan, vet, förstår och gör det med stil:). Min egen lilla unge som är fäst vid stallets extra behövande och därmed krävande ponny tog sig över sin rädsla i veckan och vågade stå kvar när den hon älskar trampade runt, smetade öronen tätt mot nacken och hotade hela världen när sadeln skulle på. Stoltheten i leendet i den lilla ungens ansikte när den nyss drak-lika ponnyn stod lugnt och avslappnat i gången gick inte att ta miste på. Jag säger det igen, en människa, och allra helst ett barn som sätter den självbilden, att man är någon som man inte kan köra runt med och hota, och som också kan trygga upp andra, den låter sig inte köras runt med i andra lägen heller, men det där vet vi som håller på.
Mötet med personal inom daglig verksamhet inom en stadsdel gav också kraft och glädje. Vilket engagemang, vilken reflektion och vilja att lära. Kombinationen av att vilja lära och fortfarande vara nyfiken och lite övertygad i sina grundvärderingar blir fin. Vi pratade om många brukares tillvaro där mål och prat om genomförandeplaner ingår och tänkte kring hur det inte faller oss utan insats in att någon skulle kräva att vi formulerade mål för vår tillvaro, och, om man vänder på det, att det inte heller skulle vara så roligt utan mål, något att sträva mot och få lyckan att uppnå. Själv läser jag i och med mina forskningsstudier mycket om demokratins utveckling, tanken med medborgarskap och om hur allt det där kan te sig om man inte har så lätt att kommunicera. Jag slås av hur jag borde reagera oftare än vad jag gör på att vissa grupper äger arenan, gatan, scenen eller debatten. Inte förrän alla får chans att vara där, på sina villkor, kan vi luta oss tillbaka och gotta oss i att vi har en verklig demokrati.
För övrigt har jag just suttit av. Trött och öm i kroppen eftersom jag inte rider varje dag. Glad och varm för det är något så särskilt med att känna en häst bjuda, länga steget, röra sig avspänt och elastiskt. Det är en sådan fullständig egotripp och jag hoppas att ingen såg att jag log brett ibland. Samtidigt som jag pratade fånigt med den stora herr 17-åringen som gillar att arbeta. Det pirrade i magen på både honom och mig tror jag när vinden tog i och satte fart på våra livsandar. Nu ska jag njuta av stunden, dricka en kopp kaffe och vara glad över att jag andas. Och över att det nu är juni som kan bli soligt och varmt. Allt gott till alla hälsar Susanne Larsson, stallmorsa, rid- och hästfrälst och verksam inom funktionshinderområdet.
https://www.susannelarsson.nu och https://www.komlitt.se
