Löfte om vår i luften

En fråga som jag tror många av oss ställer sig lite nu och då, ofta i kombination med; men vänta nu; ”hur gick det här till!?” Jag ställer mig den frågan ofta. Eller ställer mig, den drabbar mig snarare. Som när (den nyss lilla) ungen går hemifrån och bara ser nästan vuxen ut, när hon säger till mig att ”jag pratar inte med dig” när jag vill vara med och dela det hon pratar med kompisen om, eller när hon alldeles själv, och snyggt dessutom, rider min stora herr pigga 20-åring som jag knappt vågade släppa när hon ”fick skritta några varv” förut. Det går att fortsätta i det oändliga, som när min hjärna tänker att jag ska ta en förhållning, parera en vobblande bakdel eller ta igenom ställningen, och jag och min kropp inte gör något förrän på nästa långsida. Eller, och framför allt, när min kropp inte gör och orkar som jag tycker att den ska. När den värker och knakar stelt som om jag vore nästan hundra, när jag ska resa på mig och gå. När ridläraren säger att jag ser ut som en trasdocka på hästen eller suckar över försöket till bakdelsvändning. Ja ja, det är som det är liksom.

För att tiden rusar och bryr sig föga om vad man tycker om det, för att det finns att oroa sig för och för att stressen äter upp en inifrån, så är stunderna i stallet och mötet med hästen med stort H guld värda. Eller hans fina kompisar. När man får deras förtroende och tillåtelse, en smulig mule mot kinden, eller bara en sådan blick som bara djur kan ge en, då stannar tiden lite. Ljuden tonas ner, ljuset blir snällare och blodet rinner saktare i ådrorna. I skogen, till häst, när det luktar vår fastän den bara precis är på väg, när hästen, lika glad som jag över mjuka grusvägar, vänder huvudet bakåt mot mig på ryggen, kastar med det som han gör när han härjar med de andra i hagen, och tycks säga Kom! Vi travar mer!, då lyser något mjukt och skönt i magen på mig. Då påminns jag om att livet är något mer, som inte bara ska handla om att producera, leverera och att livet är något mer, som inte bara ska handla om att producera, leverera och dokumentera, om att man inte finns till endast för att ta hand om andra (även om det också är en del av livet), utan också ska leva bara för att jag råkar göra det.

Vad gäller hästens betydelse händer det grejer, inom hästvärlden har vi vetat länge, inom forskningen har man bekräftat, sportens företrädare och media jobbar på vilket är tacknämligt, och nu Sanna Lundell med nya serien Flocken. Själv finns jag (också) på en högskola som lyfter det hela inom Etik och Livsåskådning, som förresten ordnar seminarium i höst på temat Hästen och människan. Jag har den äran att få kommentera text där och det är precis hur roligt som helst. Lika roligt som att jag ska få skriva om hästar och barn i kommande Mulle och Jag. Högt och lågt, men som sagt, i mångt med samma tanke om storheten i det lilla.

Tanken, och som sagt numer vetskapen, om hästens betydelse (ok, djurens men visst är det särskilt med hästar:)), och de möjligheter umgänget med den innebär finns där. Det finns olika inriktningar men en som ställs i fokus med jämna mellanrum är den om hästen (och stallet) som medskapare av goda ledare. I detta finns viktiga utmaningar och chanser tänker jag. Tänk er skillnaden att forma blivande ledare som tänker utifrån det gamla, som i större utsträckning grundades på makt, anpassning etc., och det nya med mål om att hästen helst ska vilja följa, vilja göra sitt bästa och tycka om att arbeta för det mål man satt upp. Det senare skapar förstås bättre, snällare och klokare ledare. Sådana som världen behöver nu. Här går det att koppla till tanken om hållbarhet som är på tapeten också i hästvärlden. Tänk vad vi själva och hästarna, utöver det omätbara i att klara miljön bättre, vinner på att hålla i längden. För hästen tror jag som många pekar på, att den inte bara ska tränas och blir bäst i ridhuset utan också behöver umgänget både med oss och andra fyrbenta, att den får tid och allsidighet i skog och mark, där vi själva också kan fylla på och få kontakt med det som liksom är hela förutsättningen till att vi finns till. Heja på våren, här kommer vi.

Susanne Larsson, författare, forskarstuderande och absolut stallmorsa

Comments

mood_bad
  • No comments yet.
  • chat
    Add a comment