Respekt och regler

Höstpigg häst och allmän reflektion

Det har blåst en del här på sistone. Man kan tycka att det tar i för mycket, kanske lite beroende på vad man har för häst, men jag älskar det. Uppdämda behov av uteliv, också för hästens del som annars mest går i ridhuset, gjorde att vi gav oss ut i blåsten här om dagen, ut på ”stora ängen”. Och det var det roligaste jag gjort på länge. Jag och herr 20-åring nu faktiskt, sträckte ut, balanserat och med tanke, oftast i någon slags form, men ändå. Med pirr i magen, min alltså, hans har jag ingen aning om, susade vi över ängen som två tonåringar. Njutning! Det blåste så jag fick hålla i mig och av hans frustande att döma var vi två om att njuta. En så´n runda önskar jag alla. Nu till allvarligare saker, fast det där var också på allvar, för det gjorde gott i flera dagar. Mer friskgörande friskvård får man leta efter. Avdragsgill till på köpet, nu för tiden.

Något har legat och gnagt lite i mitt huvud ett tag. Vuxit till sig det senaste året. Jag läser Häst och Ryttare när den kommer, följer saker och ting på Facebook, minns samtal jag fört med Ridsportförbundet inför försök till utgivning av böcker om barn och hästar och jag följer och finns i ridskoleverksamhet. Framför allt pratar jag med folk som tycker om hästar. Sådana som vi tycker inte bara om att vara med hästar, vi gillar att prata om dem också. Frågan är, vilken bild producerar vi av sporten, av hästen, och oss människor som finns inom den? Den utställning jag såg på Nynäs Slott i somras kommer till mig, eller temat för den, som handlade om makt och respekt – vilka är vi för varann vi djur och människor? Uppskattar vi nog det djuren ger oss, tillåter oss att göra, och till och med anstränger sig för att möta oss i? Ett utav arbetena som lades fram på ett seminarium jag var på handlade också om etiska perspektiv på samvaron med hästen (Gunilla Silfverberg och Henrik Lerner) vilket, apropå sociala medier är ett kärt ämne för många nu för tiden. Studerar man inom området kan man mycket mer än jag men jag har snappat upp lite och jag oroas ibland över att själva ridningen, som sport, och säkerheten, där regler blir till en del av vardagen, tar, eller ges lite för mycket plats? Förlitar vi oss ibland för mycket på regler, istället för att utvecklas i fråga om hur man umgås med, och respekterar, en häst. Sån´t man vet bidrar till att förändra människor i hästunderstött socialt arbete? 

Jag ställer mig bakom, och är själv intresserad av, att man ska utvecklas som ridsportutövare, någonstans inom mig bor det fortfarande en liten tävlingsmänniska, det får jag erkänna (därav frustrationen när jag ser mig själv i spegeln på ridhusväggen eller konstaterar att det tar mig ett par varv att få till en hjälp jag borde gett för länge sen), men ridning är inte som andra sporter. I ridning kommunicerar du med en individ, som, liksom i vilket annat pedagogiskt- eller psykosocialt sammanhang som helst, fungerar bättre om den trivs, är trygg, känner sig behandlad som ett subjekt och kanske inte alltid ska välja så mycket, men inte heller uppleva sig trängd och tvingad. Som hinner förbereda sig, uppfatta vad som ska hända och som känner att den greppar det som sker. De flesta hästar gillar att jobba, att känna sig duktiga och få beröm, precis som vi själva. Till ridningen hör alltså samvaron med hästen, tiden i stallet, omvårdnaden och kunskap om dess behov som just en individ men också ett flockdjur vilket hästar är. Och jag kan känna, vi har en utmaning här, att vi som finns inom ridskolevärlden på något sätt behöver reflektera över hur tiden runt omkring själva ridlektionen hanteras och värderas. Kanske ska vi fundera över vårt eget förhållande till hästen också? Ridskolemiljö är speciell, och kräver särskild rigg, ett säkerhetstänk, men också särskild förståelse för hästarna som behöver prägla hur vi är i mötet med dem. Jag tror inte att man kan eller bara ska gardera sig med regler, direktiv om att alla måste göra precis lika, eller vara lika. Vi måste låta barn och ungdomar prova, tänka själva, men under guidning förstås, som det ska vara och som många av oss äldre kan minnas det, att det fanns någon i närheten som riktade upp saker ibland. Vi får inte skruva åt regelverket hela tiden, och lösa säkerhetsfrågan på det viset istället för att jobba med hur man umgås med, och läser en häst. Det finns många exempel på hur man bygger fram stress och knepiga beteenden, också hos hästar, med hjälp av en organisation som stressar, tvingar och leder till ett objektstänk som ingen tjänar på i längden. 

Det måste få vara lite olika också, även för oss vuxna, så att vi som känner en häst och har gjort det länge, inte måste följa alla och samma regler precis lika troget, det måste finnas en tillit till att vi har en tanke, är observanta och i det också blir något lite friare. Frihet under ansvar förstås, alltid med tanke på säkerhet, att vara ett gott föredöme, leva våra värden och ta frågorna när de kommer. Eller våga gå in i en situation och säga att du som är lite yngre ska ha hjälm, ställa upp hästen när du gör i ordning den, inte ha den uppställd för länge innan lektion etc. etc. Vi ska leda, lämna över, och låta ridskolan bli till den grogrund för kunskap och växande men också ledarskap som vi ju fått bevisat att den kan vara. Det skapar en förståelse för att det är olika, men blir också något för de yngre att längta till och sträva efter. Rätt hanterat ger det en positiv respekt för kunskap. 

Det är jobbigare att ha lite följsamhet i regelverket, att ibland tycka olika och våga prata med varandra om det. Det kräver också att vi vuxna engagerar oss, att vi får resurser att ha vuxna i stallet precis som på fritids- eller vilken annan organiserad verksamhet som helst, men vi kommer långt på en god värdegrund som omfattar både häst och ryttare, om alla ryms, och får vara och göra lite olika så får vi mångfalden, lärandet och lusten. Då blir vi snälla och glada, och det passar hästar jättebra. Särskilt hästar på ridskola som i perioder har rätt mycket kring öronen. 

Äppelträden i trädgårdarna dignar fortfarande. Ge hästarna lagom många äpplen, och klappa och pussa dem ofta för att de är värda det. Nu är det höst i hästparadiset och jag tänker fånga fler blåsiga dagar på ängen. 

Susanne Larsson

Stallmamma också med egna behov av häst och ridning