Som ett klipp i tiden

Våren har tagit sig in i tillvaron på riktigt. Årets första städdag i området är avklarad, vitsipporna tackar snart för sig och det gröna blir allt kaxigare. Ett par större konferenser där jag modererat har också gått av stapeln liksom några större utbildningar i kommuner runt om i landet. På hemmaplan formar sig planer för forskning för och inom funktionshinderområdet. Jag möter så mycket klokhet, god vilja och respekt för människor i behöv av stöd att jag blir alldeles lycklig. När jag är ute och jobbar får jag också tala om mina böcker en smula och vara lite så där tacksamt stolt. Och lära mig nya saker. Framtidens LSS-boende var en av konferenserna och den är unik i fråga om att olika funktioner kring personer med funktionsnedsättning ses och lär av varandra. Även om en del var där för att marknadsföra sina idéer så stod brukaren och dennes livskvalitet i fokus. Underbart.

I veckan som gick satt jag också med två ridskoleveteraner och fick mig en dos historia. Ridklubbens historia. Vi ska få nytt stall byggt och är på väg in i en ny tid. Det skapar ett behov av att inte glömma det gamla. ”Nu och då” är arbetsnamnet i mitt huvud. Nuet har jag hyfsad koll på, jag är en del av nu, men då, det tarvar gamla rävar som dem jag fick låna en stund av. Slående var med vilken självklarhet de ställt upp för klubben i alla år och slående var glädjen och stoltheten. Likaså förtjusningen i hästen som natur och vad den har att ge oss människor. Vinden var kall, och den sena aprilsolen blek, men i samtalet fanns både värme och färg. Det roliga är att det finns mycket av den där goda andan i stallet nu också. Måtte den bevaras och följa med in i det nya. ”Klart den gör” säger jag till mig själv när jag åker därifrån med nyligen avsutten unge i baksätet.

Själv hade jag ett magiskt ridpass här om sistones. Tänk att man kan gå så långt på att få utvecklas själv. Att få nya utmaningar, behöva slita så magmusklerna gnisslar och så belöningen, stor herr Valack som suger tag i bettet, klipper med öronen och trampar, väntar och svarar på minsta hjälp. Och tänk att den kära ridläraren orkar, har inspiration och idéer efter så många år på ridbanan. Man kan göra annat, jag vet det, och få både utlopp och själslig påfyllnad men jag är såld på ridningen. Som många andra. Hästens förtroende, samspelet och takten när det går som det ska. Utöver alla glada ungar som växer och vågar i stallet förstås. Andra största sport i Sverige, lite beroende på hur man räknar. Jag hoppas politiker och kommunala tjänstemän värderar det utifrån vad det faktiskt är värt, vi ser en uppvärdering, och vi hoppas att den fortsätter.

Påfyllning gav också Peter Carlsson och Blå Grodorna en kväll. Musikaliska människor som bjuder på sig själva, med variation och en tanke som för mig bort från sta´n, jäkt och nutidens allt mer fipplande på apparater. Till Dalarna, Afrika och lite Frankrike. Till vanliga människor, som lever och gör i det lilla, fast ändå stora. Ungefär som de två äldre engagerade människorna jag intervjuade för att fånga klubbens historia. Eller ridskolepersonalen varje dag. De ser och bekräftar alla, satsar på bredden och skapar plats för olikheter men med tydlighet kring respekt och ett gott bemötande. Och de delar med sig av sin otroliga häst, – och ridkunskap. Jag ler åt min längtan, mitt land, – och djur-wannabe-liv som tur nog innehåller en katt och i alla fall en ridskola, annars skulle mina arbetsbyxor och tidningen Land vara mina enda uttryck för liv utanför stadshus, pendeltågsstationer och radhushäckar. Jag ska odla grönkål i år, på något vis ska jag få till det:)!

Allt gott och fånga våren på flaska!

Susanne Larsson, stallmamma, författare och verksam inom funktionshinderområdet

Comments

mood_bad
  • No comments yet.
  • chat
    Add a comment