Nu har jag ridit nordsvensk på Ängen

Hos Camilla på Ängen fick ridningen fler dimensioner. Stallkatten gjorde sitt till, och den goda maten och kolatårtan till kaffet, men allra främst sitter stunderna på ridbanan kvar. 

Skärmavbild 2019 11 11 kl. 07.36.24

Efter avstämningar via mejl åkte jag och fina stallväninnan Mari och tonåringarna iväg en dag på höstlovet. Dimman låg tät och Sörmland ville inte vakna. Det klafsade som det ska när vi kom fram och gick över stallbacken, och i stallet var det lika rått, som det också ska, i ett stall i slutet av oktober. Ytterligare avstämning i ett utav husen på den fina gården, så satte vi igång. Vi hade passats ihop med hästar, jag fick hämta min i hagen, och red sen en halv timma var under förmiddagen. Detta med intensivt stöd ifrån Camilla som är utbildad på längden och tvären i akademisk ridkonst och frihetsdressyr bland annat.

Den häst jag fick mig tilldelad var ett inte så högt-, men, som det ska vara, robust nordsvenskt sto med en lugg man kunde gömma sig i. Jag kikade på henne i smyg då jag borstade och förberedde oss inför ridpasset, och undrade hur det är möjligt – hur kan en sådan stor häst röra sig på något annat vis än knappt framåt?

När det var min tur stod jag för många års längtan och red barbacka. Efter diverse stretch- och avslappningsövningar, fick jag prova på att stanna per utandning, tänka trav och känna hur den stora kroppen liksom läste mina tankar och allmänt lära mig hålla kopp på min kropp och tanke. Dimman lättade och jag såg att ridbanan låg vid en sjö. Vackert var det, och vackert blev det när ridpplevelsen liksom tog mig vidare, in- och hem till mig själv, även om det svider att konstatera hur mycket man också lärt fel, tappat i känsla, och skulle behöva rida för att hämta hem det, vara på´t och på riktigt kunna tala om det samspel ridning på nivå kräver. Men men, glaset är, om man vill, som bekant halvfullt och inte halvtomt, så det är väl bara att fortsätta försöka.

Efter god och trevlig lunch var det dags igen. ”Min” häst hade jag fått släppa ut under lunchen, och den minen jag möttes av, under den långa gråa luggen, när jag klafsade ut i hagen för att ta in henne igen, var obetalbar. Jag förstod henne, varför skulle hon vilja gå in en gång till, med mig, som hon vare sig kände eller tyckte gjorde allting rätt? I linje med den respekt jag själv tycker så mycket om i mitt hästande, och med grundhållningen i Camillas verksamhet som jag uppfattade det, så sa jag det, att jag förstår, men kunde hon kanske ändå tänka sig? Om hon också tänkte på att det låg en morot i krubban? Det kunde hon, men den mule som hon blurrat runt med i ett riktigt blöthål, drog hon några gånger längs min rygg när vi gick inåt. Det var det värt tänkte ändå jag när dottern frågade vad jag hade gjort när hon fick syn på oss i stallet. Av hennes min att döma såg jag inte klok ut. Leendes dessutom.  Och så himla lycklig där en stund.

Mer leende och skratt blev det under andra passet då igång- och avsaktningar fortsatte, då jag fick- och vågade börja ta mer kontakt och fick svar i form av att den stora hästen sög lite på bettet, började trampa inunder sig och samla all den enorma kraft som fanns i hennes stora kropp. Varför kändes det där så meningsfullt? Varför var det så kul? För att det handlade om samspel, om inslaget av frihet, och viljan att arbeta. För att det var kul att lära nytt, att få förklaringar som öppnade upp, och för att det allt tillsammans gav mersmak. Som kolakakan vi bjöds till kaffet sen.

När vi snirklade oss ifrån Ängen framåt kvällen, gick det fort från skymning till kväll och mörker. Kylan kröp inpå och Sörmland drog sig tillbaka. Hit vill jag igen tänkte jag i bilvärmen som började ta sig. Jag har mycket att lära. Och på Ängen får man chans till det. När jag blundade såg jag en massa grått hår, eller man, pannlugg, svans och hovskägg, framför mig. Och två vakna ögon som ville vara med, fast på sitt vis, för att kunna göra sitt bästa. Jag tänkte också på takt, för vi talade om takt mer än gångart och fart, och konstaterade att jag behöver rida mer, och ha en katt i knät. För min egen takt och andning, för att vara i takt med mig själv.

Susanne Larsson

stallmorsa med egna behov av tid med hästen

Comments

  • No comments yet.
  • Add a comment